Samarbetsgruppen för svenska skogsnätverk för kvinnor har gett ut inspirationsboken “Mitt skogsbruk - Kvinnor som äger skog berättar”, med Aina Spets och Ingrid Stjernquist som redaktörer, precis den inspiration som jag behövde i motvikt till allt nyhetsflöde, skriver Kerstin Dafnäs.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
En liten juvel till skrift dök upp som julklapp i december. Samarbetsgruppen för svenska skogsnätverk för kvinnor hade gett ut inspirationsboken “Mitt skogsbruk - Kvinnor som äger skog berättar”, med Aina Spets och Ingrid Stjernquist som redaktörer, precis den inspiration som jag behövde i motvikt till allt nyhetsflöde.
Här delar skogsägare runtom i Sverige med sig av sina erfarenheter och tankar runt sitt skogsägande och förutsättningarna för att vara en aktiv skogsägare. I mångfalden av berättelser blir också mångfalden av lokala förutsättningar, möjligheter och ambitioner tydliga och levande.
En gemensam tråd i texterna är systemsynen, helhetsperspektivet på skogens olika värden och ambitionen att tänka långsiktigt. Att politik och certifieringar ger skogsägarna möjlighet att genomföra den ambitionen efterfrågas. Som skogsägaren Monica säger: “En tall ska stå och växa under minst 20 mandatperioder och många olika regeringar och statsministrar hinner passera, vilket sätter perspektiv på långsiktigheten. Det är då viktigt att spelreglerna också blir tydliga för skogsägarna”. Ibland finns en frustration över hur tidigare statliga regleringar format skogar som ägaren tagit över, medan de skogar som ägaren nu formar inte syns ännu.
Här finns också stoltheten över allt det fina i form av virkesförråd, biologisk mångfald, kulturarv och vackra miljöer som skogsägaren förvaltar och utvecklar, och en besvikelse över att detta är osynligt i den allmänna bevakningen av (stor)skogsbruket i Sverige. Precis som lyckade operationer eller fungerande hemtjänst har det ju inget allmänt nyhetsvärde. Det som i den stora debatten är uppdelat i rätt och fel, är för de flesta små skogsägare snarare olika verktyg i verktygslådan.
När steget in i skogsägandet skett varierar från 20-årsåldern till pensionsåldern. Flera lyfter fram lekens och barndomens stora betydelse. Som Ulrika berättar: “skogen var ett naturligt lekställe. Skogen var fantasi och lek och trygghet.”
Skriften går att läsa med många glasögon, om mål, skötsel, beställarrollen och utmaningar, men det som ändå lyser starkast är kärleken och glädjen i att vara i sin skog och njuta av hur vacker den är, ”Ljudet, ljuset och dofterna skapar ett inre lugn som man bara kan hitta där”, som Birgitta säger.
Läs den, dela med någon som står inför möjligheten att äga skog, eller varför inte skriv ner din egen inspirationstext.
Läs också: Ett skogsägarliv är för kort utan forskning
