Miljörörelsen måste lyssna till dem som berörs

Två olika forskargrupper, varav en amerikansk, har kommit till ungefär samma slutsats som den forskarrapport som Romson kritiserade i fjol från riksdagens talarstol. Slutsatsen är att 300 vargar behövs för att den svenska stammen ska hålla så kallad gynnsam bevarandestatus. Förutsättningen är att nya gener tillförs genom invandring vart femte år.

Tillsammans med forskarrapporterna presenterade naturvårdsverket sin utredning om skyddsjakt på varg. Där föreslås lättnader och förenklingar av reglerna kring skyddsjakten. Bland annat tänker sig verket mer generösa tillämpningar i fårtäta områden. Man öppnar också för skyddsjakt innan skadan skett, men där människors livskvalitet påverkas negativt av närgångna vargar. Här hänvisar verket till jaktförordningens §23, enligt vilken skyddsjakt får bedrivas "av hänsyn till allmän hälsa och säkerhet". Lagstiftningen medger redan detta och behöver alltså inte ändras, påpekas i utredningen.

Verket föreslår också sekretess kring dem som ansökt om skyddsjakt. Redan drabbade djurägare ska skyddas från trakasserier från aktivister, det är rimligt.

Men – som vanligt – miljöorganisationerna är missnöjda. WWFs rovdjursexpert Tom Arnbom uttalade omgående att 300 vargar inte räcker. De måste vara fler, då det är svårt att uppnå målet med en invandrad varg vart femte år. På liknande sätt resonerar naturskyddsföreningen.

Miljöorganisationerna borde ta till sig det som naturvårdsverket skriver om Finland. Åren efter att Finland fått en smäll på fingrarna av EU för sin vargförvaltning mer än halverades den finska vargstammen. Kvar blev 150 vargar, mest på grund av tjuvjakt. Det är förstås oacceptabelt, men orsaken tycks uppenbar.

I den finländska förvaltningsplanen påpekas följande: ”Förvaltningen av vargstammen lyckas inte om behoven hos människorna som bor och verkar i reviren inte beaktas."

Det är givetvis mycket sant och alldeles självklart. Miljöorganisationerna måste börja lyssna till de människor som berörs av vargens närvaro.