Med starkare röst för köttbondens sak

Frågan var trätoämnet då LRFs dåvarande ordförande Caroline Trapp i vredesmod lämnade Svensk Mjölks styrelserum våren 2003. LRF ville ta över ansvaret för näringspolitiken. Frågan hade utretts, men mejeri- och husdjursfolket ville behålla sin organisation intakt.

Nu har organisationen utretts igen. Det har uppenbarligen inte skett utan konvulsioner, att Svensk Mjölks vd Christel Benfalk härom veckan fick lämna sin post med omedelbar verkan bör ha varit ett tecken på det. Men samtidigt är situationen väsentligen annorlunda jämfört med 2003. Då fanns i Svensk Mjölk sju bondeägda mejerier och elva husdjursföreningar. Sedan dess har Arla ytterligare stärkt sin dominans genom Milko-fusionen, franska jätten Lactalis är på väg in på scenen och husdjursorganisationen domineras av Växa Sverige.

Markant förändrade interna styrkeförhållanden lär ha fått frågan att mogna. Och samtidigt fortsätter det lantbruk som organisationen ska serva och ge röst åt att krympa.

– Svenska bönder har inte råd att vara överorganiserade, säger LRFs ordförande Helena Jonsson i en artikel på nyhetsplats.

Detta är förstås väldigt sant och gäller inte bara mjölkbranschen. Även över de slaktdjursproducerande bönderna finns en överbyggnad i form av en rad organisationer. Utöver Sveriges Djurbönder och branschorganisationen Svenskt Kött finns Sveriges Nötköttsproducenter med sju rasföreningar och totalt cirka 1 400 medlemmar. Här finns Fåravelsförbundet med 2 800 medlemmar och Sveriges Grisföretagare, som samlar de på senare år uttunnade leden av grisuppfödare.

Visst gör dessa organisationer ett i många stycken bra arbete, Svenskt Kötts etablering av Svenskt Kött-märket på marknaden är ett exempel. Men det går inte att komma ifrån att flera av föreningarna faktiskt driver sin verksamhet under knapphetens kalla stjärna. Kan man samla styrkorna skulle det innebära mer resurser och man kunde tala med en starkare röst för köttböndernas sak. Det bör svenskt kött och svenska köttbönder vara värda.