Matmomsens förlorare
Handel har en skicklig förmåga att ta ut sina vinster från både den som köper maten och de som producerar den. Det skriver Susanne Öberg.
Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.
När matmomsen tillfälligt sänks så är det välkommet. Framför allt av principiella skäl. Alla behöver mat. Den går inte att välja bort som ett led i att få vardagsekonomin att gå ihop. För den som producerar mat finns en förhoppning om att sänkningen leder till en ökad konsumtion och bättre betalt. Att det blir så är ytterst tveksamt.
Faktiskt så kan varje argument för sänkningen av matmomsen synas. Egentligen finns det bara en målgrupp som har anledning att om inte fira så i alla fall andas ut. Det märks också på den enda odelat positiva avsändaren av alla pressmeddelanden som kommenterar vilken skillnad 6 procent jämfört med 12 procent gör: Kvinnolobbyn.
För ett genomsnittligt hushåll får en sänkt matkostnad på 400 kr per månad i ett år och nio månader. En summa som för storhopen spelar föga roll. Sänkningen för den ensamstående kvinnan med tonårsbarn gör betydligt mer. Ironiskt nog är det stört omöjligt att hitta statistik som visar på hur mycket. Den stigmatiserade ensamstående mamman med låginkomst syns bara i debatten när hon utnyttjas av politiker som, för övrigt, inte har en susning om vad det innebär att inte kunna sätta mat på bordet.
I det officiella Sverige räknar vi nämligen bara med två vuxna med två barn. Den ”normala” familjens matinköp ligger på upp mot 14.000 kr i månaden. Det klart att en sänkning för dem gör skillnad i plånboken och det kan de behöva. Men för den där ensamma mamman skulle i stället samma lön för samma arbete som männen på hennes jobb utför ha en större effekt. En del av oss minns sänkningen från 21 procent till 12 procent 1996. Då gick var femte krona av hushållens konsumtion till mat. Idag lite mer än var tionde krona. Att det blev så har däremot inte ett dugg med moms att göra.
Nog är det möjligt att sänkningen kommer att skruva ned inflationen och att både bönder och konsumenterna kommer tjäna på det. Jag sätter nog snarare de pengar jag förväntas tjäna in på att handeln snabbt tar tillfället i akt att justera sina prislappar. Med svävande uttalanden om dåligt väder där maten produceras. Eller krig och oro för tullar. Kapitaliseringseffekten riskerar att slå åt två håll. För handel har en skicklig förmåga att ta ut sina vinster från både den som köper maten och de som producerar den.
De sistnämnda, de svenska bönderna, kommer därför inte ens kunna citera sagans skräddare: ”Det bidde en tummetott.” Att maten på den ”normala” familjens bord gjort Sverige så importberoende att regn i Nya Zeeland eller torka i Brasilien fått dem att svälja ett stort gulp när veckohandlingen ska betalas borde istället få mer utrymme i debatten.