Gården ligger längs en liten grusväg väster om Hörby, omgiven av skog, åker och betesmarker. Det här är skånsk mellanbygd där kornas betesdrift präglar bygden sedan generationer, men liksom i övriga Sverige blir det allt längre mellan gårdarna. Per och Maria på Solkällan lantbruk mjölkar 140 kor i en några år gammal lösdrift.
– Fram till 2011 hade vi 55 kor, men insåg att vi skulle få samma arbetstid om vi investerade i en modern lösdrift med robot.
Gårdens foderproduktion håller 120 hektar åkermark öppen. Mjölkkorna betar 6 hektar uppdelade i olika fält nära stallet. Ungdjur och kvigor har 75 hektar att idissla på och pappershögen från Länsstyrelsen beskriver i minsta detalj varje stycke med "natur- och kulturmiljö" och vilka tvärvillkor som ska uppfyllas.
– Mularna behövs för miljöstödet och mularna behövs om inte allt ska växa igen, konstaterar Per Persson.
Natur- och kulturmark ger ersättningar från EU men sätter också stopp för en mer effektiv produktion.
– Varenda stengärde ska bevaras och stengärden finns överallt, det är en broms för oss. Kunde vi flytta på lite sten skulle vi spara mängder med diesel, konstaterar Per Persson.
När Östersjöländernas miljöministrar möts på imorgon kan deras beslut bli ett hot mot ett livskraftigt lantbruk. LRF och bondeorganisationer I Finland, Polen och andra länder oroas av att resultatet av Köpenhamnsmötet kan bli tvingande regler för att minska fosforläckaget till havet.
– I Sverige kan effekterna bli absurda. Att minska fosforpåverkan som det är tänkt är inte möjligt, säger LRFs vattenexpert Sindre Langaas när vi träffas över en kopp kaffe i centrala Stockholm. Utanför fönstret blänker Saltsjöns vatten, en liten del i det ekosystem som belastats hårt av läckande näringsämnen under hela efterkrigstiden. Men Saltsjön är också ett exempel på positiv utveckling, vattnet är numera badbart och laxen går till i Stockholms ström.
– De fosforkrav som kan komma riskerar att påverka hela lantbrukets konkurrenskraft trots att alla vet att målen som sätts inte går att nå. Vid punktkällorna är inte mycket kvar att göra – kvar finns lantbruket – inte heller där går det att göra mycket mer. Fyra femtedelar av lantbrukets läckage är sådant vi inte kan påverka, menar Sindre Langaas som är kritisk till politikernas agerande i frågan.
– De tar inte ansvar utan skjuter ner frågan till myndigheterna och sist till lantbruket. Det är bönderna som får ta smällen. Det som kan göras ytterligare handlar om finlir på enskilda gårdar, någon "quick-fix" finns inte i sikte. Inte heller på reningsverken finns några snabba lösningar.
undefined