Vart tog det sunda förnuftet vägen?

Jag lägger mycket tid på näringspolitiska frågor i min vardag. Inte sällan funderar jag på vart det sunda bondförnuftet tagit vägen när jag sätter mig in olika förslag till förändringar och lagar som kommer från olika regeringar, myndigheter eller EU. Vi kan alla vara överens om att vi behöver göra stora förändringar i det sättet vi lever och konsumerar för att vi ska klara planetens gränser. Jag är helt med på att vi måste ha ett annat förhållningssätt till biologisk mångfald eller hur vi konsumerar fossila råvaror. Men när vi ska göra de nödvändiga förändringarna så är det som att man glömmer bort att det är människor man har med att göra. Inte sällan läggs det förslag som är så till den milda grad komplicerade eller motsägelsefulla att de inte kommer att hålla vid en prövning i verkligheten.

Låt mig ge två aktuella exempel. EU håller på att ta beslut om en så kallad naturrestaureringslag. Jag har förståelse för att det på sina ställen finns starka skäl att restaurera natur som skadats av exploatering eller felaktigt brukande, men när vi tittar på den i den svenska kontexten riskerar den få ett antal märkliga effekter. Vi har de senaste 70 åren minskat våra betesmarker med kanske 800 000 hektar. Nu vill man via den nya restaureringslagen att den arealen ska återställas. Vårt stora problem idag är ju att vi redan har för lite betesdjur för att klara skötseln av de beteshagar vi har och dessutom skulle de träd som avverkas på den igenväxta betesmarken klassas som att den kommer från ett avskogningsområde vilket krockar med avskogningsförordningen!

Ett annat exempel är de spårbarhetskrav som kommer i nya avskogningsförordningen. Syftet är ju gott: att se till så att det sker ett ansvarsfullt brukande för de resurser som vi använder, det kan vara trädråvara, kaffe eller andra råvaror. Kruxet är ju bara att som förslagen nu ligger så blir det en byråkratisk mardröm att hålla reda på detta. Det har gjorts beräkningar på att bara till ett medelstort massabruk i Sverige så kommer det att krävas miljontals geolokaliseringspunkter för att hålla rätt på vart fibrerna kommer ifrån och sedan så ska det följa med i de olika produkterna ända ut till kund – hua.

Jag har som sagt respekt för att vi behöver säkerställa att vi använder jordens resurser ansvarsfullt, men nu är det dags att det sunda förnuftet återvänder. Samhället måste i regeltillämpningen skilja på vad som är stort och smått. Man måste återgå till att ta lagom stora steg i rätt riktning så att man får med sig befolkningen i förändringsresan, annars blir det bakslag och utvecklingen går åt fel håll.

Paul Christensson, ordförande LRF Skogsägarna