När Sverige blev EU-medlem för 30 år sedan hade LRFs kontor i Bryssel redan funnits i sex år. Basen i EU-huvudstaden har varit avgörande för att påverka beslutsfattarna. Snart ska framtiden för EUs jordbrukspolitik bestämmas i ett allt mer polariserat landskap.
– Vi har ju alltid verktyget att det kan komma arga bönder i tusental till Bryssel. Det ska man inte underskatta här, säger kontorschefen Ingrid Rydberg.
Några hundra meter från EU-högkvarteren och sju våningar upp delar LRF lokal med den irländska bondeorganisationen och de irländska och franska lantbrukskooperativen. I bottenplanet huserar Copa-Cogeca, den största och mest inflytelserika intresseorganisationen för lantbrukare och lantbrukskooperativ i EU. Det är också en av LRFs främsta samarbetspartner i påverkansarbetet.
– EU-medlemskapet handlar mycket om att hitta viktiga samarbeten och allianser och det går inte att upprätthålla den typen av nätverk på distans.
Ingrid Rydberg är mark- och växtagronom och började arbeta för LRF i Bryssel för 18 år sedan. Lika många år tidigare hade LRF öppnat en filial i staden. Syftet är detsamma då som nu.
– Det handlar om att vara öga, öra och dörröppnare i näringspolitiska frågor.
I slutet av 1980-talet hade debatten om ett svenskt EU-inträde tagit vid och att kontoret öppnade redan 1989 kan enligt Ingrid Rydberg kopplas till LRFs dåvarande förbundsordförande.
– Bo Dockered var framsynt och såg behovet av att bevaka vad som händer på plats och att komma in i ett sammanhang om Sverige skulle bli medlem.
LRF tog senare tydlig ställning för ett ja. I den mycket jämna folkomröstningen hösten 1994 tros det ha haft betydelse för slutresultatet. Den 1 januari 1995 blev Sverige EU-medlem samtidigt som Finland och Österrike men i de båda länderna kampanjade bondeorganisationerna för ett nej.
– Svenskt jordbruk, åtminstone söderut, ansågs konkurrenskraftigt nog att kunna ta för sig på den inre marknaden medan Finlands och Österrikes struktur är småskaligare. Där fanns en rädsla för att få in EU-produkter med lägre standard som skulle konkurrera ut den inhemska produktionen förknippad med högre kostnader.
Till stor del fick de rätt även för Sveriges del medger Ingrid Rydberg.
– Men både Sverige som land och Sveriges jordbrukssektor har vunnit otroligt mycket på EU-medlemskapet. Det gäller inte bara standarder och jordbrukspolitiken Cap utan om möjligheten att kunna driva våra frågor i ett större sammanhang.
Vartefter som EU har växt i antal medlemsstater och omfattning av regelverk har närvarons betydelse ökat.
– Det mesta som berör ett lantbruk i dag beror på beslut som fattats på EU-nivå. De rena nationella reglerna är väldigt få.
Sverige kan i EU-sammanhang betraktas som ett medelstort land med en procentuellt sett liten lantbrukssektor. Trots det är LRFs och Sveriges inflytande i jordbruks- och skogsfrågor stort upplever Ingrid Rydberg. Att LRF-styrelseledamoten Lennart Nilsson sedan förra året är ordförande i Cogeca är ett exempel.
– Vi har väldigt bra kontakter på hög nivå. Sedan kan det alltid bli bättre. Vi behöver skapa ett betydligt bättre kontaktnät inom EU-kommissionens direktorat för miljö, klimat och tillväxt exempelvis. Men jag tror att det är ett bra fönster nu eftersom våra frågor, som skog och bioekonomi, är i ropet.
I Copa-Cogeca som representerar 27 medlemsländer med totalt 95 lantbruksföreningar kan åsikterna däremot skilja sig rejält. Det som förenar är en liknande utgångspunkt i gårdsnära frågor, enligt Ingrid Rydberg.
– Oavsett om det gäller djurskydd, växtskydd, miljö eller konkurrenskraft. Även om tonen kan skilja sig och länderna är olika sett till samhällsstruktur och jordbrukets betydelse för ekonomin.
När EU-kommissionen, Europaparlamentet och ministerrådet har hanterat lagförslag under senare år har de ofta riktats mot miljö- och klimatproblem förknippade med en intensiv jordbruksproduktion. Som direktivet om industriutsläpp och den mycket omdebatterade och slutligen indragna förordningen om växtskydd. I sådana frågor är det oftast stora exportländer som Spanien, Tyskland, Nederländerna och Frankrike som hörs mest.
– Många miljö- och klimatförslag har utgått från hur det ser ut i Nederländerna eller runt Paris och det kan Sverige lida av eftersom vårt jordbruk inte har samma problem. Samtidigt har dessa länder en stor påverkanskraft och det kan även hjälpa oss.
Nu blåser det upp till storm kopplat till utformningen av EUs långtidsbudget 2028-2034 där ett förslag från EU-kommissionen väntas i juli. Sedan i höstas har läckor cirkulerat och om jordbrukssektorns farhågor besannas kan den innebära drastiska nedskärningar av Capbudgeten. Det finns även planer på att varje medlemsland ska ha en egen budgetplan för jordbruk och att Cap slås samman med exempelvis de europeiska social- och regionalfonderna. En reform som av EU-kommissionen motiveras av ökad flexibilitet och att EU står inför stora ekonomiska utmaningar och hård budgetkonkurrens kopplat till säkerhet, konkurrenskraft och kommande utvidgning.
– Om det blir upp till varje medlemsland att bestämma jordbrukspolitikens budget finns en otroligt stor risk för att man underminerar den inre marknaden som bygger på någorlunda jämlika konkurrensvillkor och en gemensamt finansierad budget. Hela poängen med Cap är att hålla jordbruk i hela EU och garantera en livsmedelsförsörjning i goda och dåliga tider. Det faller om det inte finns en tydligt avsatt budget.
I sommar väntas även det första förslaget på hur Cap ska utformas efter 2028. Vilka ståndpunkter LRF vill få gehör för är ännu inte spikat i detalj. Men övergripande gäller att Cap ska bidra till en livsmedelsproduktion i hela Sverige, att stöden ska gå till aktiva lantbrukare och att exempelvis miljöersättningar ska bidra till större incitament än att enbart täcka åtgärdens kostnad.
Inför Capförhandlingarna väntar täta kontakter med de fyra svenska politiker som sitter som ersättare i Europaparlamentets jordbruksutskott Agri.
– De hör ofta av sig till oss med frågor om vi inte själva har varit på dem i ett tidigt led.
De fyra politikerna Jessika Polfjärd (M), Pär Holmgren (MP), Emma Wiesner (C) och Helene Fritzon (S) kan antas ha marginell makt i ett parlament med totalt 720 ledamöter. När de utses till förhandlare i viktig jord- och skogslagstiftning blir den desto större.
– I vissa frågor kan det ha väldigt stor betydelse.
Påverkansarbete går till stor del ut på att navigera i komplicerade och långsamma processer och enligt Ingrid Rydberg kan det vara väldigt frustrerande.
– Det är också en väldigt polariserad miljö i Bryssel jämfört med i Sverige där vi oftast har ett betydligt mer konstruktivt arbetssätt.
Med förra vårens intensiva lantbrukarprotester har det inte undgått någon. Även i Europaparlamentet har partier i ytterkanterna fått mer makt efter förra årets EU-val och liknande tendenser finns i medlemsländerna. Men EU-samarbete handlar om kompromisser understryker Ingrid Rydberg.
– Polariseringen har alltid funnits men under senare år har den blivit mer extrem. Till viss del tror jag att det beror på pandemin när det blev svårare att mötas fysiskt. Det handlar också om skillnaden mellan stad och landsbygd, regioner och nya politiska vindar. Vi behöver träffas för att skapa en bättre värld. Likaså behöver EU-kommissionen åka ut i verkligheten, annars lägger de förslag som är uppåt väggarna.
Kontoret öppnade 1989 med medarbetarna Peter Lundberg och Lotta Lövhagen. Vid EU-inträdet 1995 arbetade runt 15 personer på kontoret, däribland Land Lantbruks Brysselkorrespondent Lars Höök. Med tiden har EU-frågorna blivit en mer integrerad del av LRFs övriga näringspolitiska arbete. Nu har kontoret tre anställda (kontorschefen Ingrid Rydberg och Katarina Hedman arbetar med näringspolitik och Kristin Larsen är administratör). En rekryteringsprocess pågår för ytterligare en anställd med fokus på näringspolitik.
