Överstatliga trädgårdar skyddar inget land

Det storstadsliberala vetot behöver kompromissa kring sina miljönormer och artskydd om hela landet ska fungera i såväl kris som krig. Det skriver Carl-Wiktor Svensson, Kristdemokraterna.

Man i blå väst står vid nedhuggna träd i skogsmiljö.
Det ska vara möjligt att både bruka och bevara – men då måste staten sluta behandla markägare som ett problem. Det skriver Carl-Wiktor Svensson (KD).

Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.

Det sägs ofta att försvaret börjar lokalt. Men varför ska människor på landsbygden vara beredda att försvara det gemensamma, när det gemensamma gång på gång sviker dem? Staten ropar efter ett starkt totalförsvar, men slår samtidigt undan benen för de människor som håller landsbygden levande – jordbrukare, skogsägare och företagare som varje dag förvaltar mark, natur och kultur.

Under sken av att skydda miljön – ett mål vi alla delar – har staten i praktiken gjort livet omöjligt för många på landsbygden. Artskydd, strandskydd, vattenskydd, biotopskydd och allehanda reservat breder ut sig som ett rutnät, eller snarare galler, över landet. Medan inskränkningarna ökar har det grundläggande egendomsskyddet urholkats. Du får inte bruka din skog, inte bygga på din mark, inte ens dika ut den – men du får gärna stå för underhållet, kostnaderna och skatten. Det är inte rimligt. Det är inte rättssäkert. Och det är inte långsiktigt hållbart.

Städerna gör anspråk på resurser från landet: energi, mat, trä, vatten. Men när människor som faktiskt producerar detta vill utveckla sin verksamhet eller sina hem, möts de av förbud, långa handläggningstider och en nedlåtande byråkrati. Det som i Stockholm kallas innovation kallas i Småland ofta “olämpligt”. Dubbelmoralen är påtaglig.

Försvaret talar om att mobilisera hela landet – men politiken behandlar stora delar av landet som kuliss. Man vill ha tillgång till ytan, men inte till människorna som lever där. Det handlar inte om att riva ner miljöskydd eller ignorera viktiga naturvärden. Det handlar om att staten måste börja respektera markägarens roll i förvaltningen. Den som har ansvar måste också ha inflytande. Det ska vara möjligt att både bruka och bevara – men då måste staten sluta behandla markägare som ett problem.

Om landsbygden ska vara en del av framtiden – och försvaret – måste den också få vara en del av beslutsprocessen. Annars finns en risk att viljan att kämpa för det gemensamma försvinner i dimman av överstatlighet. Det storstadsliberala vetot behöver kompromissa kring sina miljönormer och artskydd om hela landet ska fungera i såväl kris som krig. 

Småland kan inte förlita sin civila försvarsförmåga till aktivisterna i Skydda Skogen, Greenpeace, Naturskyddsföreningen eller Rebellmammorna ifrån Stockholm.

Det borde inte resten av Sverige göra heller.

Carl-Wiktor Svensson (KD),
Regionråd Kalmar Län och fd ledamot Sveriges Miljömålsberedning.