Ljungby ett föredöme

Somliga väljer att utfärda så strikta restriktioner att lantbruket knappast kan leva med dem. Andra väljer samförstånd med näringen. Ett exempel på det sistnämnda är Ljungby i Småland.

– Ljungby har hittat en win-win-situation, där man insett att både vattnet och företagen är viktiga, säger Lars-Ove Johansson, ordförande för LRF Sydost, som varje år ger sig ut på sommarturné i regionen och i år valde Ljungby för sitt första stopp.

Efter dialog med LRF och de berörda lantbrukarna fick hushållningssällskapet i uppdrag att med hjälp av jordanalyser ta fram uppgifter om vilka växtskyddsmedel som kan användas, utan risk för läckage till vattnet. Nu finns den listan, till nytta för både bönder och kommun:

– Vi är supernöjda, säger miljöinspektören Victoria Kullenberg till tidningen Smålänningen. Nöjd är också Anders Karlsson, berörd lantbrukare. Dialogen har fallit väl ut i något vi kan leva med, säger han.

Annorlunda gick det till i Ljungbys västliga grannkommun; Halmstad. Där samrådde kommun och LRF i ett år kring kommunens vattentäkt i Harplinge. Sedan satte kommunen ner foten, och struntade i hänsynen till lantbruket. Beslutet resulterade i regler som nära nog lägger en död hand över jordbruket inom skyddsområdet. Jordbruket får inte läcka någon växtnäring, trots att nitrathalterna i vattnet på senare år visat en fallande kurva. Lantbrukarna har redan gjort vad de kan, med övergång till vårbearbetning och odling av fånggröda. Odling av potatis och sockerbetor är knappast möjliga. Vad återstår? Att sluta gödsla?

Priset för att skydda vattnet är högt - för bonden! För kommunen är det billigt, miljöbalken har lagt kostnad och bevisbörda på "förorenaren".

Ingen seriös företagare vill förorena det vatten vi alla är beroende av. Kunskap och samförstånd måste vara bästa vägarna mot skydd för vattnet. Här är Ljungby ett föredöme för andra kommuner.