EU behöver stå upp för livsmedelssäkerheten
I en allt osäkrare omvärld behöver EU gå tillbaka till sin ursprungliga kärna, att se till så att vi har en stark livsmedelssektor i Europa. Det skriver Anna Nilsson.
Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.
De omfattande bondeprotesterna under början av 2024 verkar alltför snabbt ha fallit i glömska. Efter att traktorer rullade ut i land efter land i protest mot en allt mer bondefientlig politik lovade EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen mycket för att blidka lantbrukarkåren. Men i hennes senaste linjetal till unionen var det mest anmärkningsvärda att lantbruk och livsmedelsproduktion nästintill helt utelämnades. Trots att detta hade passat perfekt ihop med hennes uttalanden om behovet av ett stärkt försvar och ökat fokus på europeisk industri.
I en allt osäkrare omvärld behöver EU gå tillbaka till sin ursprungliga kärna, att se till så att vi har en stark livsmedelssektor i Europa. EU-kommissionen presenterade sitt förslag för en ny gemensam jordbrukspolitik och långtidsbudget i somras. Om förslaget blir verklighet kommer Cap-budgeten minska med minst 20 procent enligt beräkningar från LRF. Det finns många hål att stoppa pengarna i nu när pandemilånen ska betalas av.
EU-kommissionen vill även ge medlemsländerna större makt att medfinansiera lantbruket. Det kan vid en första anblick låta bra, men riskerar att försvaga den gemensamma jordbrukspolitiken. Kritiken från Copa Cogeca, den europeiska paraplyorganisationen för lantbrukare och lantbrukskooperativ, har varit hård. Organisationen menar att kommissionen har passerat en röd linje och undergräver livsmedelsförsörjningen för 450 miljoner européer. Lennart Nilsson, Cogecas ordförande och ledamot i LRFs riksförbundsstyrelse från halländska Harplinge, har beskrivit dessa förslag som ett hot mot hela den europeiska jordbruksmodellen. Den föreslagna nedtrappningen av gårdsstödet riskerar att slå hårdast mot lantbruksföretag med en större areal (över 150 hektar) och uppåt. Det innebär i så fall stora konsekvenser för svenska lantbrukare.
Tajmingen kunde inte vara sämre med ökade omkostnader och låga spannmålspriser. Ifall det blir verklighet innebär det att den svenska regeringen behöver skjuta till rejält med medel för att kompensera. Frågan är om den insikten finns. Det enda som är tydligt hittills är att regeringen vill skära på EU-avgiften. Även om regeringen har gjort flera lovvärda framstötar som gynnar svenskt lantbruk så gäller det att våra beslutsfattare är beredda att prioritera lantbruket.
Om inte, så skulle det rimma illa med Livsmedelsstrategin 2.0 som slog fast att både svensk livsmedelsproduktion och export ska öka. Mer svensk mark behöver brukas, inte mindre. Aktivt brukande behöver premieras och måste löna sig. Alla gårdar behövs oavsett storlek.