Livet och ekosystemen kan inte liknas vid maskiner

Jag beklagar att artikelförfattarna ännu inte satt sig in i vad ”Managing Holistically” är, och att deras kritiska artikel därför måste beskrivas som lösryckta fragmentariska tyckanden utan sakliga underlag.

"Managing holistically" är ett förhållningssätt till komplexitet som, när det tillämpas på jordbruk också kan innehålla ett moment som kallas holistiskt planerad betesdrift, där djuren är medlet för ökad bördighet. Vi måste snarast lära oss skilja på komplicerade och komplexa sammanhang. Ingenjörsvetenskaperna och dess metoder, som artikelförfattarna representerar, fungerar fantastiskt bra till det komplicerade. Till exempel när vi ska bygga bilar, datorer och rymdraketer. Men i komplexa sammanhang som relationer, ekonomi, skola och jordbruk är det direkt farligt att domineras av den sortens reduktionism. För livet och ekosystemen ska inte liknas vid maskiner där 2+2 bara kan bli 4.

I samspelet mellan marken, växterna och atmosfären befinner sig grovt räknat hälften av kolet i matjorden, en fjärdedel i växterna och en fjärdedel i atmosfären. Men allt detta kol tillsammans utgör ändå bara en mikroskopisk andel i förhållande till de stora kollagren som finns i haven och i jordskorpan.

Fotosyntesen i våra hårt prövade ekosystem binder årligen fantastiska 100 gigaton kol, motsvarande 1/7 av allt kol i atmosfären. Det är

När fossila bränslen, via traktorer och konstgödning, används till att sänka mullhalten i våra matjordar samtidigt som vi också aktivt begränsar fotosyntesen på mycket stora och bördiga ytor, så kallar vi detta för jordbruk. Trots att det egentligen påminner mer om gruvdrift.

Den dag vi lägger mindre kraft på att hindra naturen, och inser idisslarnas roll som en omistlig del av själva matjorden, så kommer vi se hur kol och vatten återigen förflyttas från atmosfären till matjorden i stor skala. 10 procents ökning av kol i matjord och vegetation motsvarar 100 ppm atmosfäriskt kol och den mängd vi kan ha tillfört där, sedan vi utrotade den betande megafaunan för tusentals år sedan.

Att tillåta ekosystemens återskapande av sin produktionsförmåga, är nog det viktigaste vi måste lyckas med för att våra barnbarn ska ha en chans att hålla sams här på klotet.

Jag tror det är vi bönder som tillsammans med konsumenterna måste leda utvecklingen. Vi behöver leda oss själva, våra företag och våra lokala ekonomier mot en matproduktion som bokstavligen föder jorden.

Jag vill tro att några större företag kan bli de första som kommer till vår hjälp, eller kanske rent av några politiker? Vem vet sedan hur länge det dröjer innan våra intresseorganisationer hakar på? Men sannolikt blir det våra offentligt finansierade myndigheter och akademiska institutioner som ställer sig sist i kön.

undefined