Låt unga i norr visa vägen

Jag blir väldigt glad och hoppfull när jag ser LRF Ungdomens ordförande i de fyra nordligaste länen ta gemensamt initiativ för att visa på den passion som finns i landsbygdens företagande. Glad för att deras krönikor sätter en helt annan ton än den vi är vana vid när förtroendevalda gör utspel. Här är det ren och skär kärlek – och de vågar säga det. För visst är det väl ändå så att det är för att vi längtar ut i stallarna och lägdorna som vi är i den här branschen? Då tror jag att fler behöver börja säga det och slänga av sig offerkoftan som vi klär på oss så fort vi ska berätta om oss själva. Den är så fastväxt på oss att vi alltid tar med den. Vart vi än går. Vare sig det är medlemsmöte, frukost vid köksbordet eller surströmmingsskiva. Den är inte så där superattraktiv om man säger så. Inte konstigt att ”Bonde söker fru” alltid har kandidater. År efter år.

Vi måste släppa den retoriken. Den är inte bra för oss. Jag vet att den kommer sig av prisförhandlingarna med politiken. Den tiden är förbi. De politiska förutsättningarna kommer alltid att vara superviktiga. Lika viktigt är att bli älskad utanför de politiska sammanträdesrummen. Av dem som handlar det vi producerar. Jag blir också glad för att Annie Gradins, Moa Petterssons, Emma Jonsons och Unni Hägglunds krönikor är personliga och skiljer sig åt. För den som händelsevis råkar läsa medier i alla de fyra länen är det tydligt att det är en samkörning. Någon standardpamflett med olika underskrifter för olika upptagningsområden är det definitivt inte. Det tar jag som en intäkt för att LRFs kommunikatörer börjar få med sig de förtroendevalda på vad som faktiskt ger resultat den här tiden på seklet.

Min hoppfullhet kommer sig av den kraft som finns när den norra delen av landet samarbetar. För är det något som behövs just nu är det en gemensam, samlad agenda för den norrländska livsmedelsproduktionen. Vi kan vara glada för att investeringsstödet hoppar upp från 30 till 40 procent. Det är en arbetsseger som jag hoppas kan vara en katalysator för att även lyckas med kompensationsstödet. Till att börja med.

En sak gör mig dock beklämd. Det är kommentarerna jag hör om krönikörernas kön. Det finns ett uttryck som går i stil med att vi inte är jämställda förrän de ledande befattningarna innehas av lika många inkompetenta kvinnor som inkompetenta män. Det kan ligga något i det. Den dagen kommer vi inte att få uppleva med den takt utvecklingen går just nu. Men kanske kan vi någon gång få uppleva att kvinnor som är ledare inte behöver bli sedda eller kommenterade utifrån sitt kön.