Efter fyra decennier i LRF:s tjänst har näringslivspolitiske experten och nestorn Lars-Erik Lundkvist beslutat sig för att lämna arbetslivet. ”Lunkan”, som han kallas internt på jobbet, tycker att det är dags att gå i pension och få mer tid med familjen.
Bara några veckor innan Lars-Erik Lundkvist högtidligt avtackas i Gröna näringslivets hus i Stockholm i slutet av mars meddelade föreningen Agronomerna att han har utsetts till Årets agronom 2026.
Juryns motivering är lång med idel fina vitsord och hyllar honom för att röra sig med samma självklarhet på gårdsplanen som i maktens korridorer.
”Han kombinerar gårdsnära frågor med politisk fingertoppskänsla på ett sätt som få andra gör, och hans arbete har haft konkret betydelse för näringens möjligheter att utvecklas” lyder en av formuleringarna.
– Det betyder mycket. Det är överraskande och mycket hedrande att få en sådan utmärkelse. Att den tilldelas mig så här i slutet av yrkeslivet sätter jag stort värde på, säger Lars-Erik Lundkvist med för honom sedvanlig lågmäldhet. Orden kommer precist. Ögonen vill gärna kisa bakom glasögonen medan han talar.
Att han rör sig vant på gårdsplanen har sin förklaring. Lars-Erik Lundkvist växte upp på en arrendegård med mjölkkor utanför Eskilstuna.
– Det var att hjälpa till i vårbruket, höskörden och att mjölka kor så att farsan kunde tröska klart och köra färdigt med såmaskinen. Även om det är 40 år tillbaka i tiden har det varit en bra grund att stå på i det här jobbet. Det har varit värdefullt för förståelsen av vad olika frågor betyder för ett vanligt jordbruk.
Intresset för siffror väcktes tidigt. Efter examen som ekonomagronom vid SLU i Uppsala 1984 jobbade han vid det lärosätet ett par år innan han anställdes vid LRF. Sedan dess har han varit organisationen trogen.
– Det kanske är lite dålig fantasi vad gäller arbetsgivare men pekar på att LRF är en bra arbetsplats. Att det har hänt så mycket kring svenskt jordbruk under den här perioden har gjort att det ständigt har funnits intressanta möjligheter och utmaningar. Mycket ligger också i förtroendemannakontakten som är helt avgörande i LRF:s arbete. Jag har jobbat med sex olika ordföranden och sju olika vd. Det har varit stimulerande att lära känna olika personligheter i det här lagarbetet.
Avregleringen av det svenska jordbruket 1990 innebar ett stort skifte som för Lars-Erik Lundkvists del kort därpå följdes av att ta fram underlag för svenska positioner i förhandlingarna om EU:s gemensamma jordbrukspolitik i samband med ansökan om medlemskap i unionen. Efter det svenska EU-inträdet 1995 gällde det att på bästa sätt nyttja EU-avtalet och parallellt med det att verka för en anpassning av Sveriges höga skatter på bland annat gödselmedel och dieselolja.
– Anpassning av nationell lagstiftning är fortfarande en aktuell fråga. Ett exempel på det är beteskravet där vi, ja främst svenska politiker, inte riktigt har EU-mognat så pass mycket att vi tycker att det räcker med EU:s regelverk i botten och har förtroende för att svenska mjölkbönder kan hantera sina kor på bästa sätt.
Nyckelhändelser under senare år har varit Rysslands annektering av Krimhalvön 2014, den svenska livsmedelsstrategin som riksdagen klubbade 2017, extremtorkan 2018, coronapandemin, Rysslands anfallskrig mot Ukraina och sedan ett par månader även ett svåröverblickbart krig i Mellanöstern.
– Det har blivit allt tydligare att vi bättre behöver se om vårt hus avseende beredskap och livsmedelsförsörjning. Förståelsen för det har vuxit. Nu är vi inne i en period där en viktig fråga är hur den politiska viljan att öka livsmedelsproduktionen kan konkretiseras, konstaterar Lars-Erik Lundkvist.
Det är inte bara ledningen för LRF som har skiftat genom åren. Detsamma gäller majoriteten i riksdagen, ett faktum han i rollen som näringspolitisk expert och rådgivare vid LRF har haft att hantera med väl avvägda strategier.
– Det är viktigt att ha kännedom om alla regeringars och partiers synpunkter och ståndpunkter liksom deras argument i olika frågor så att man kan svara upp mot deras förväntningar samtidigt som man tydligt lägger fram LRF:s position och hur vi ser på saker. Det krävs ett samtal med respekt för varandras ingångar i en frågeställning.
Viljan att hålla sig ajour med lantbrukets frågor är djupt rotad och den bär Lars-Erik Lundkvist med sig in i tillvaron som pensionär. Han kommer att lämna styrelseuppdraget för Tillväxtbolaget men behåller tills vidare uppdraget i regeringens Förenklingsråd eftersom det är ett mer personligt mandat.
Känslan inför att lämna arbetslivet beskriver han som speciell. En starkt bidragande orsak till valet av tidpunkt är att hans fru går i pension ungefär samtidigt. Lars-Erik Lundkvist ser fram mot att få mer tid för umgänge med familjen och för fritidshuset på Österlen. Han har dagboksanteckningar från alla sina år i hetluften och utesluter inte att det kan bli någon form av tillbakablickande sammanställning framöver men han har inga tankar på memoarer eller liknande.
– Sedan är det möjligt att det dyker upp något som gör att jag får lite uppgifter under resans gång. Jag är medlem i Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien till exempel och där kanske jag engagerar mig något mer än jag har hunnit göra hittills, säger Lars-Erik Lundkvist.
Född: 1958.
Bor: Uppsala, fritidsboende i Löderup på Österlen.
Bakgrund: Uppvuxen på mjölkgård i Södermanland. Ekonomagronom vid SLU i Uppsala. Näringspolitisk expert i olika roller inom LRF under 40 år.
Familj: Hustrun Marianne, sönerna Nils och Gustav samt barnbarnet Albert.
Uppdrag: Ledamot i regeringens Förenklingsråd och styrelseledamot i Tillväxtbolaget för Sverige lantbrukare.
Intressen: I ungdomen var det längdskidåkning och fotboll. Nu för tiden är det golf tillsammans med familjen. Följer bandysporten nära, sonen Nils spelar i Sirius elitlag.
