Sambandet mellan psykisk ohälsa, hög arbetsbelastning, tidspress och små möjligheter till återhämtning är tydligt. Var fjärde lantbrukare har inte haft möjlighet till någon semester alls under det senaste året, skriver Anna Nilsson.
Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.
Sommartider. De allra flesta med en fast anställning ser det som en självklarhet att kunna släcka lampan på kontoret, koppla på en automatisk hälsning till mejlkorgen och kalla in sommarvikarier. Byggarbetsplatser pausas, produktionslinjer stängs av och butiker hänger upp en skylt med ”vi ses igen i augusti” på dörren.
I våras publicerades kartläggningen om lantbrukares psykiska hälsa som har genomförts av SLU och Lunds universitet på uppdrag av Jordbruksverket. De stressfaktorer som rankades högst inom bondekåren var regelverk, byråkrati och inspektioner. Därefter kom arbetsbörda, tidspress, ekonomi och en oförutsägbar framtid. Sambandet mellan psykisk ohälsa, hög arbetsbelastning och små möjligheter till återhämtning var tydligt. Var fjärde lantbrukare svarade att det inte hade funnits möjlighet till någon semester alls under det senaste året.
Ett av rapportens konkreta förslag var att utreda hur ett avbytarsystem ska kunna se ut för att lantbrukare skulle kunna ta ledigt och sjukskriva sig. Finland är ett föregångsland med ett statligt finansierat avbytarsystem som har funnits i 50 år, medan Sverige avskaffade sitt. Att våra beslutsfattare gemensamt skulle ha insikt om behovet av att avsätta långsiktiga resurser från statliga medel känns tyvärr föga sannolikt. Men jag låter mig gärna överraskas på den punkten.
Lantbrukaren Anna Kristoffersson, Veberöd, och Peter Lundqvist, seniorprofessor i arbetsvetenskap, SLU Alnarp uttryckte det så här i ett inlägg på DN Debatt i januari tidigare i år: ”Vill allmänheten och politikerna ha kvar en svensk livsmedelsproduktion i framtiden är dessa helt nödvändiga satsningar. Även lantbrukare är värda en dräglig tillvaro.”
Svenska Blå stjärnan har en historia av att kunna bidra med värdefulla resurser till lantbruket. Men att frivilliga utan djupare utbildning eller praktisk erfarenhet ska kunna ersätta en, i värsta fall, utbränd, skadad eller deprimerad lantbrukare skulle förstås vara naivt. Mycket har hänt sedan föreningen grundades 1917, med urbanisering, låg allmänkunskap om lantbruk och allt längre avstånd mellan gårdarna. Samma problematik gäller mindre likväl som större gårdar, för även de som har anställda behöver ju ge dem sin rätt till semester.
Lantbruksföretagare ska självklart kunna vara lediga, men för det krävs det ett system i samarbete med lantbrukets organisationer exempelvis genom att att utöka Växa Sveriges redan befintliga avbytarverksamhet. Att inte göra någonting alls hotar den svenska produktionen, stoppar unga att välja en lantbrukskarriär och hotar i det långa loppet den svenska beredskapen.
