Aktivt lantbruk väger tyngre än sten

Åtta av sjutton stenmurar, 1,3 kilometer av totalt 6,5 mil stenmur. Dessutom nästan ett år i väntan på besked på dispensansökan. Så ser situationen ut för den öländska lantbrukaren Victor Eriksson. Därmed fick han avslag på över hälften av de stenmurar som han ansökt om att få ta bort. Ämnet har engagerat stort på vår Facebooksida med hundratals kommentarer i skrivande stund. Här syns också att alla inte är eniga. 

Det lyfts att små åkrar håller på att växa igen när det blir för dyrt och omfattande att sköta mindre skiften och den stora areal som har planterats igen med granskog. Om stenmurar hindrar utvecklingen av ett rationellt jordbruk riskerar livsmiljöerna helt att försvinna är ett återkommande argument. I andra fall byggs åkermark lättvindigt bort när vägar, byggnader eller vindkraftverk ska fram. Men också olika åsikter om vad som ska bevaras: ”Nu offrar man fint virke för att skydda en ursprungligen dragen väg”, skriver en. Flera framhåller vikten av att vårda kulturarvet ”eftersom det ofta är utfört med omsorg”. Även att biotoperna som främjar biologisk mångfald är en förutsättning för insekter, däribland pollinerare, som är en förutsättning för fortsatt odlande.  

Lantbrukarna som Land Lantbruk tidigare har intervjuat understryker att de inte tycker att alla stenmurar ska bort. Men att de vill ha möjligheten att i vissa fall flytta på dem till ett bättre läge. För sju av de nio stenmurar som Victor Eriksson fått avslag på grundar sig avslaget på uppgifter om rödlistade växter som har rapporterats till Artportalen utan någon oberoende inventering. Det märks att det är mest inrapporterat där folk rör sig, berättar han.  

Det blir inte rättssäkert när andra intressen får styra över privatägd mark. Det tas heller ingen hänsyn till om det finns mycket av den specifika arten på resten av gården eller i landskapet i stort. Stenmurarna får inte bli monument som minner om ett aktivt brukat åkerlandskap. Den genomsnittliga handläggningstiden för stenmurar ligger dessutom på mellan ett och två år hos Länsstyrelsen i Kalmar, trots att endast ett tiotal ansökningar kommer in årligen. Länsstyrelsen undviker att åka ut för att träffa lantbrukarna med hänvisning till resursbrist. Det är en verklighetsfrånvänd verksamhet. Varför ska lantbrukare behöva vänta i åratal på något som kan vara avgörande för lantbruksföretagets framtid?  

Den senaste tidens nyheter med förslag på produktionsmål kopplade till Livsmedelsstrategin 2.0 är en tydlig signal om att svensk försörjningsberedskap måste öka. Då kan ansvariga myndigheter och beslutsfattare inte acceptera en inmurad återvändsgränd.