Landsbygden behöver inte färre beslutsfattare som sitter närmare varandra geografiskt. Den behöver fler beslutsfattare som sitter närmare verkligheten. Det skriver Rasmus Elfström, Ida Wallinder och Maria Kollberg, Centerstudenter.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Replik på debattinlägg: För en levande landsbygd behöver vi frigöra resurser av Viktor Kärvinge, ordförande i bygg- och miljönämnden (S), Sala.
Debatten om kommunernas framtid förtjänar att tas på allvar. Men idén att storskaliga kommunsammanslagningar skulle vara den självklara vägen mot en starkare landsbygd håller inte. Den botar inte problemen som skapades under 50-, 60- och 70-talens sammanslagningar och riskerar snarare att skapa nya. Att kommunerna är hårt pressade är odiskutabelt. När en kommun inte ens har råd att hålla sina fastigheter i skick finns det inte heller resurser för verksamheterna i dem. Det är en tydlig konsekvens av att statliga krav, ökade administrativa bördor och komplex lagstiftning staplats på kommunerna utan att finansieringsprincipen följt med. Resurserna som skapas genom landets skog, malm, kraftproduktion, industri och företagande hamnar någon annanstans, medan små kommuner förväntas stå för kostnaderna. För att ta tag i detta behövs mycket riktigt strukturreformer, men snarare i formen av fler lokala skattebaser och kommunalt självstyre på riktigt – inte genom en kommunal skattebroms och att centralisera ännu mer.
Att svara på detta med ännu större kommunblock är fel väg att gå. Centralisering av makt ökar avståndet mellan medborgare och beslutsfattare, både geografiskt och mentalt. När invånare känner att deras lokala kunskap och behov inte fångas upp minskar tilliten. Forskning visar att just bristen på gehör kan bli en grogrund för politisk frustration och populism. Det är svårt att se hur en kraftigt utökad centralort skulle stärka demokratin i de mindre delarna av en ny jättekommun. Det innebär inte att dagens struktur är hållbar. Små kommuner bär ett orimligt tungt ansvar. Fritidspolitiker förväntas fatta beslut i miljardklassen med begränsat mandat, tid och stöd. Kompetensbristen löses genom ett myller av kommunalförbund och samarbetslösningar som försvagar den demokratiska kontrollen ytterligare. Men lösningen på detta är inte att flytta besluten längre bort, utan att stärka kommunernas kapacitet att faktiskt klara sina kärnuppdrag.
Det krävs tre saker. För det första en stark finansieringsprincip där staten tar ansvar för de krav den lägger på kommunerna. För det andra en rejäl regelsanering, så att mindre tid går åt till rapportering, uppföljning och handläggning och mer till skola, omsorg och trygghet. För det tredje generella statsbidrag i stället för riktade. Riktade bidrag styr kommunerna fel, skapar mer administration och bygger på en föreställning om att någon i Stockholm vet bättre än de som bor mitt i verkligheten. Att målade fasader och blomsterarrangemang lyfts fram som landsbygdslyft säger egentligen allt. Det är symbolpolitik som utgår från en yttre bild av landsbygden snarare än från dess faktiska behov. Kommunerna behöver frihet att själva prioritera vad som är viktigast, inte projektpengar som är låsta till det staten råkar tycka är fint för stunden.
Landsbygden behöver inte färre beslutsfattare som sitter närmare varandra geografiskt. Den behöver fler beslutsfattare som sitter närmare verkligheten. Och framförallt att dessa beslutsfattare faktiskt tillåts såväl besluta om som prioritera resurserna. Att driva igenom nya storskaliga kommunsammanslagningar riskerar att öka avståndet, minska tilliten och göra demokratin svagare när den borde stärkas. Det här handlar inte om att värna småskalighet för sakens skull. Det handlar om att bygga strukturer där beslut tas nära dem som påverkas av dem, där resurser fördelas rättvist och där kommuner kan fokusera på sina kärnuppdrag utan att drunkna i administration eller projektstyrning.
Lösningen för en starkare landsbygd är inte att centralisera. Det är att ge kommunerna makt, resurser och frihet att själva forma sin framtid.
Rasmus Elfström, förbundsordförande
Ida Wallinder, vice förbundsordförande och landsbygds- och kommunpolitisk talesperson
Maria Kollberg, förbundsstyrelseledamot och klimat- och jordbrukspolitisk talesperson
Centerstudenter
