I flera debattartiklar har LRFs förbundsordförande Palle Borgström krävt att skogsägarna ska få full ersättning om staten inskränker skogsägarens brukanderätt i skogen. Men står skogsägareföreningarna bakom LRFs ställningstagande? Det skriver Sverker Liden, skogsägare och jägmästare.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
I flera debattartiklar har LRFs förbundsordförande Palle Borgström krävt att skogsägarna ska få full ersättning om staten inskränker skogsägarens brukanderätt i skogen. Jag tycker att kraven är rimliga och riktiga. Men står skogsägareföreningarna bakom LRFs ställningstagande? De verkar ha andra planer.
Signalerna för detta redogjorde jag för i en debattartikel i Land Skogsbruk i augusti. Nu tas förslaget upp av skogsreportern Ulf Aronsson i en krönika i ATL (nummer 51 2024). Strategin är att Skogsindustrierna (skogsbolagen och skogsägareföreningarna) och staten gemensamt ska tvinga skogsägarna att avsätta 10 procent av sin produktiva skogsmark, cirka 1 miljon hektar värd hundratals miljarder för artskydd med mera.
Skogsstyrelsen ska kräva att obligatoriska gröna skogsbruksplaner införs. Virkesköparna (skogsbolagen och skogsägareföreningarna) ska kräva att skogsägarna avsätter 10 procent av sin produktiva skog till olika miljöändamål i de gröna planerna. Den arealen ska väljas ut av staten genom Skogsstyrelsen som alltså tar över styrningen av avsättningarna i certifieringssystemen FSC och PEFC. Skogsägarna blir skyldiga att sköta den undantagna skogen utan ersättning från staten. Som motprestation skall staten lova att man skall betala för mark utöver 10 procent som man behöver ta i anspråk av de enskilda skogsägarnas skog.
Varför vill virkesköparna bli ombud för staten? Myndigheternas tolkning av artskyddsbestämmelserna och Århuskonventionen leder till att den tidigare politiken med rådgivning och frivilliga avsättningar med mera blir meningslös för skogsägaren. Om en tjäder bosätter sig utanför de avsatta områdena adderas bara nya områden till de gamla. Därför är en rationell strategi för skogsägaren att inte göra några avsättningar i förväg utan agera när frågan dyker upp och då kräva ersättning. Man kan ha en plan men det är dyrt och meningslöst att certifiera den om inte virkesköparen garanterar kostnaden genom en årlig ersättning. Hela planeringen och hanteringen blir oöverblickbar för skogsägaren när även Århusdeklarationen kommer in i bilden.Det inser virkesköparna och väljer att försöka blanda in staten i certifieringen, sälja ut de enskilda skogsägarnas rättigheter och plädera för obligatoriska skogsbruksplaner.
Tillsammans med Skogsstyrelsen kan man sedan, precis som i 1979 års skogspolitik, detaljstyra skogsägarnas avverkning och skogsvård. Hur kommer virkesköparnas ersättning till skogsägarna för certifieringen att beräknas? Kommer de att få någon ersättning eller dras Skogsstyrelsen in för att Skogsindustrierna i fortsättningen inte vill betala någon ersättning för de 10 procent produktiv skogsmark som avsätts i certifieringen? Vill Södras medlemmar bli styrda av staten igen vilket Södras näringspolitiske chef Marcus Svensson föreslår i en krönika i ATL (nummer 39 2023)?
Känner landsbygdsminister Peter Kullgren (KD) till virkesköparnas försök att utnyttja myndighetsutövningen för att kunna kontrollera och detaljstyra säljarna, de enskilda skogsägarna? Planerar KD och M att konfiskera brukningsrätter för hundratals miljarder? Ska inte Skogsstyrelsen vara neutral mellan köpare och säljare? Kommer de som säljer till rätt pris till rätt köpare få det enklare med artskyddet? Skogsstyrelsen såg genom fingrarna med fusket i virkesmätningen i nästan 20 år. Ska korruptionen integreras i myndighetsutövningen?
Sverker Liden
jägmästare och skogsägare
