Skogen är ett nationellt intresse, den skapar förutsättningar för tiotusentals arbetstillfällen. Nu hotas rätten till skogen av ett allt större inflytande från Bryssel, vilket riskerar lönsamheten i svenskt skogsbruk. Det skriver Sverigedemokraterna Mattias Eriksson Falk och Martin Kinnunen.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Skogen är ett nationellt intresse, den skapar förutsättningar för tiotusentals arbetstillfällen, är hem till mängder av arter inom både flora och fauna. Vidare ger den oss unika möjligheter till rekreation och friluftsliv – skogen är vårt land. Nu hotas rätten till skogen av ett allt större inflytande från Bryssel, vilket riskerar lönsamheten i svenskt skogsbruk. Sverige täcks till 70 procent av skog, denna skog ägs av staten, bolag, kyrkan men framförallt av 300 000 privatpersoner.
I Sverige är vi stolta över allemansrätten, vi vill också slå ett slag för äganderätten, den riskerar nämligen att urholkas när det gäller skogen. Lika självklart som att vandra, plocka bär, eller bara njuta i någon annans skog, lika självklart ska man få bestämma över sin egen skog. Det finns tillfällen när användningen bör regleras, men dessa ska vara undantag. Sverige är på väg mot att reglering och överstatlighet blir vardag. EU tränger sig på, det som från början var en union med fokus på fri rörlighet av kapital, varor och tjänster reglerar nu allt fler områden.
Under senare år, inte minst i ljuset av klimatdebatten, har den svenska skogen blivit högintressant för EU. Inom EU är Sverige och Finland unika avseende skogsbruk, skogen är en grundpelare inom industrin och en del av folksjälen. Att ge EU mer makt och inflytande i skogsfrågor tror vi inte gynnar varken klimatet, ekonomin eller den enskilda skogsägaren. Beslut om hur en skog ska skötas bör i möjligaste mån fattas av den som äger skogen, sen av staten – men definitivt inte av EU. Vi är därför mycket skeptiska till de olika förslag som syftar till att ge EU mer kontroll över unionens skogar som nu bereds. Det EU tar ger EU inte tillbaka, det är därför av största vikt att aktivt sträva efter att behålla makten över skogen nationellt.
Vi är många som lider med de skogsägare som fastnar i limbo, där bevisbördan om sällsynta arter (som sällan är så sällsynta) hamnar på den enskilda skogsägaren, inte på myndigheten. Kapitalet står bundet fast detta kanske behövs för att klara kostnader inom jordbruket eller för att lösa ett generationsskifte. Osäkra förutsättningar för skogsbruket kommer på sikt att påverka värdet av skogsfastigheter negativt. Det är fullständigt oacceptabelt att människor i generationer sköter sin skog, men när det är dags att få lön för mödan tar det stop i byråkratin. Vi vill se en annan ordning.
Sverige har idag stora arealer skyddad skog, i de fall ytterligare skogsarealer behöver skyddas bör motsvarande mängd skyddad skog med lägre naturvärden återgå till produktionsskog. I de fall avverkningsanmälningar stoppas på grund av artskydd behöver myndigheten utreda och påvisa detta, skyndsamt. Det kan inte vara den enskildas sak. Vid förbud att avverka måste den enskilda ersättas, precis som det finns statlig insättningsgaranti för sparpengar på bankkontot behöver det fungera på motsvarande sätt för skogen – tar staten det ekonomiska värdet behöver skogsägaren kompenseras omgående.
Vidare vill vi se kortare period för avverkningsanmälan, här är Finland ett föregångsland både avseende tidsramar men också för hur olika avverkningsåtgärder bedöms påverka flora och fauna. Svenska myndigheter verkar allt mer sakna pragmatism när det kommer till dessa frågor.
Vi är övertygade om att svenska skogar gagnas av att de brukas av tusentals skogsägare med olika idéer, kunskaper och viljor med sitt skogsbruk, det skapar mervärde för både klimat, människa och miljö – det är värt att kämpa för.
Mattias Eriksson Falk och Martin Kinnunen
Ledamöter i miljö- och jordbruksutskottet för Sverigedemokraterna
