Vi måste tala om skog och beredskap

Vi har fått en yrvaken debatt om beredskap. Under några årtionden har vi avvecklat beredskapslager, rivit skyddsrum, sålt bergrum för oljelager och ökat beroendet av importerad mat.

I all hast har det därför gjorts en handfull utredningar om vår beredskap med fokus på livsmedel. Oroande nog har skogen, med ett viktigt undantag, glömts bort. Frågan om beredskap finns inte i den skogliga debatten, inte i forskningen och inte i skogspolitiken.
Under andra världskriget var det mobiliseringen för vedhuggning som höll oss varma, fick bilarna att rulla på gengas och gav textilier i form av cellull. För övrigt bidrog uppdraget att ordna ved till skogsägarföreningarnas utveckling och vedhuggningen gjorde att skogarna blev ordentligt gallrade.

Vi är faktiskt lika beroende av skogsbränsle som under krigsåren. Ungefär 15 procent av uppvärmningsbehovet i landets bostäder kommer från småskalig vedeldning och hälften av fjärrvärmen genereras av biobränsle.
Det kan låta tryggt med inhemsk råvara, men den kommer inte fram av sig själv. Infrastrukturen är känslig. Det är inte mycket som händer om elen bryts, fordonens dieseltankar töms och nätverket krånglar.
 

Undantaget bland utredningarna är "En hållbar bioekonomistrategi". Utredare Lena Ek lyfter fram skogens betydelse för beredskapen, inte minst genom bioenergi och tillverkning av flytande bränsle. Till det kommer alla andra produkter från skogen.
Råvaran finns, men vägen till färdiga produkter är känslig för yttre störningar. Motmedlet är förberedelser och planering. Fram till för något årtionde sedan fanns exempelvis beredskapsplaner för att få fram biobränsle. Det behövs planer inom många områden och att beredskap blir en faktor att räkna med, hela vägen från forskning och politik, till praktiskt skogsbruk och färdiga produkter.
 

Det är en drivkraft som rimligen bör påverka beslut och handlingsvägar för allt från forskning om snabbväxande lövträd till anläggningar för flytande bränsle.
Och det finns all anledning att fundera över hur familjeskogsbruket kan bidra. En mängd mindre enheter är förstås en extra styrka om de kan fungera självständigt i ett nätverk. Det leder till frågor om energiförsörjning på gårdsnivå, kunskap, tillgängliga maskiner och en plan för hur lagar och regler kan ställas om för att motivera och inspirera.
 

Det må vara länge sedan, men vi har mycket att lära från 1940-talets krigsår.
Livsmedelsförsörjningen är förstås avgörande, men vi lever inte bara av bröd. 
 

Pär Fornling