Det är viktigt att se att den miljöopinion som finns, inte minst bland unga medlemmar i Svenska kyrkan, förväntar sig att kyrkan ska kunna leda utvecklingen mot ett mer hållbart skogsbruk. Det skriver Lars Rydén och Bengt Gustafsson, medlemmar i det ekoteologiska seminariet vid Rättviks stiftsgård.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Replik på debattartikeln: Kyrkans omställning - stark kritik mot skogsägare av Staffan Danielsson, lantbrukare och agronom, medlem i Svenska kyrkan och LRF.
Staffan Danielsson hävdar i sin artikel i Land Skogsbruk att den utredning - Kyrkan och skogen – Ansvar, handling och hopp - som Kyrkostyrelsen tillsatt och nu är ute på remiss, är helt felinriktad. Om utredningens förslag genomförs skulle betydande belopp förloras. Dessutom innebär den en oberättigad kritik mot hur de allra flesta skogsägare, inklusive han själv, sköter sina skogar.
Det är typiskt att ordet markberedning, slutavverkning och kalhyggesbruk inte förekommer i artikeln, men implicit så förstår man att Staffan Danielsson anser att det är de bästa metoderna att sköta skogen.
Metoderna kritiseras i utredningen och av goda skäl. Allvarligast är att biologisk mångfald förstörs storskaligt genom kalhyggesbruket, men även klimatkompensationen blir betydligt sämre. Ett kalhygge är en källa för växthusgaser i åtminstone 10 år innan upptaget av koldioxid i den växande skogen tar över. Bruket anser vi är oansvarigt i det klimatnödläge vi befinner oss i, där en snabb reduktion av koldioxidutsläppen måste till. Slutavverkning innebär dessutom i dagens läge att den svenska skogen i huvudsak skördas till massaved som eldas upp inom cirka 2 år och blir koldioxid. I ett mer naturnära skogsbruk med längre livstid för träden kan man prioritera avverkning av timmer som används i mer permanenta strukturer och därmed inte bidrar till den globala uppvärmningen.
Svenskt skogsbruk är extremt genom det kalhyggesbruk som dominerat sedan 1950-talet. Inte ens Finland som också har stora skogsområden har gått så långt och i Tyskland måste man ha särskilt tillstånd om man kalhugger mer än en hektar. Det är hög tid att ifrågasätta om kalhyggesbruket är det bästa sättet att sköta sin skog.
Det är sant att övergång till ett mer naturnära skogsbruk, utan stora kalhyggen, kommer att minska inkomsterna från skogen under omställningstiden. Men det finns andra värden som kyrkan bör värna om, inte bara kortsiktig ekonomi. I utredningen betonas ekologiska, sociala och andliga värden, som minst lika viktiga som de ekonomiska. Det kan tilläggas att prästlönetillgångarna bara genererar cirka 2 procent av kyrkans inkomster och någon minskning över en tid bör kunna hanteras, särskilt om de församlingar som är särskilt beroende av intäkterna från skogen kompenseras solidariskt av resten av kyrkan.
Utredningen föreslår en mekanism för detta. Det är också viktigt att se att den miljöopinion som finns, inte minst bland unga medlemmar i Svenska kyrkan, förväntar sig att kyrkan ska kunna leda utvecklingen mot ett mer hållbart skogsbruk. I det långa loppet lär ett naturnära skogsbruk generera en minst lika god ekonomi som kalhyggesbruket, vilket de som sedan lång tid tillämpat det vittnar om.
Ett naturnära skogsbruk ger dessutom en mer motståndskraftig skog i en framtid där extremväder blir allt vanligare. Vi anser att utredningens förslag i allt väsentligt bör genomföras.
Lars Rydén
Bengt Gustafsson
Medlemmar i det ekoteologiska seminariet vid Rättviks stiftsgård
