Skogarna i EU ser inte likadana ut överallt

Det som är problemet är att EU-lagstiftningen och hur den ska implementeras i varje medlemsland bygger på att skogarna i EU ser likadana ut över allt. Och de gör de inte. Det skriver Paul Christensson. 

EU behöver peka ut riktningen och sätta ramarna för att möta de stora utmaningarna. Beslut om skogen ska fattas av skogsägaren, eller så nära den som möjligt, skriver Paul Christensson. FOTO: ISTOCK/PRIVAT

Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.

När detta skrivs är det bara några dagar kvar till det viktiga EU-parlamentsvalet och när ni läser har det säkert klarnat hur valvindarna blåst runt om i Europa.

För mig har alltid EUs främsta uppgift varit att bevara freden i Europa. Har man rest runt i Centraleuropa och sett krigskyrkogårdar, monument över stupade soldater, tagit del av den grymma förstörelse som krigen fört med sig eller varit i något av alla koncentrationsläger är det inte svårt att förstå drivkraften många hade med att skapa EU. När vi dessutom just nu ser  Rysslands aggression mot Ukraina känns EU viktigare än någonsin.

Men ett samarbete måste hela tiden återerövras så att dagens medborgare känner samma drivkrafter. Som jag ser det finns det inte brist på gemensamma utmaningar som behöver hanteras. Pandemin var ett exempel där många länder först drog åt olika håll men när det sedan kom till vaccinframtagningen tog sig EU samman och levererade på ett föredömligt sätt. En annan fråga som är extremt viktig är klimatfrågan, den dominerade förra valet och formade den nu avgående kommissionen och dess program, Gröna given. Nu hör man inte sällan ”Den Gröna given har gått för långt, vi måste riva upp EU:s klimatarbete”

Den Gröna given är EUs färdplan för att ställa om till en modern, resurseffektiv och konkurrenskraftig ekonomi där det inte finns några nettoutsläpp av växthusgaser år 2050 och den biologiska mångfalden är välmående och inga människor eller platser lämnas utanför. Målen är vi många som delar, inklusive jag själv. Den gröna omställningen behövs och övergripande mål ger den långsiktiga riktningen. Att skogen ska bidra är också självklart. På så sätt tycker jag inte att den Gröna given har gått för långt.

Det som är problemet är att EU-lagstiftningen och hur den ska implementeras i varje medlemsland bygger på att skogarna i EU ser likadana ut över allt. Och de gör de inte. Jag ser ett behov av en större flexibilitet i genomförandet för att anpassa till lokala förhållanden. Min förhoppning och önskan är å ena sidan att EU:s beslutfattare har modet att hålla fast vid de övergripande målsättningarna för att ge kraft i arbetet med den gröna omställningen. Å andra sidan är det viktigt att rätt beslut fattas på rätt nivå. EU behöver peka ut riktningen och sätta ramarna för att möta de stora utmaningarna. Beslut om skogen ska fattas av skogsägaren, eller så nära den som möjligt.

Med detta är min förhoppning att EU utvecklas väl med det nya parlamentet, för freden, klimatet och oss skogsägare.

Paul Christensson

Läs mer: 

Vart tog det sunda förnuftet vägen?

Sveriges och Frankrikes samarbete inom skogen är unikt