Ska Naturvårdsverket styra blir det en mardröm
Beslut om jakten fattas idag på för många nivåer och långt bortom jägarnas och markägarnas verklighet. Det skriver Pelle Sallin, jägare och skogsbrukare, Nällden.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Replik på debattartikeln Goddag yxskaft alla riksdagsledamöter av Sverker Liden.
Sverker Liden skriver om hur uppdraget från riksdagen till Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket där så kallad "flerartsförvaltning” kommer att leda till ännu mer byråkrati.
Att älgförvaltningen fungerar dåligt idag är uppenbart, men med en flerartsförvaltning med Naturvårdsverket vid rodret blir det en mardröm. Beslut om jakten fattas idag på för många nivåer och långt bortom jägarnas och markägarnas verklighet.
Högst upp i nätet av beslutande myndigheter och församlingar finns EU med olika direktiv. Ett steg längre ner finns riksdag och regering genom sina regleringsbrev till myndigheterna, bland annat Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen, som vill vara med och bestämma över älgjakten. Ännu längre ner i hierarkin hittar vi regionala myndigheter, länsstyrelsen och älgförvaltningsdelegationer. Under dessa ligger älgskötselområden där bland annat storlicenserna och enskilda jaktlag återfinns. Längst ner sitter det en jägare som ska genomföra allt det som beslutats om på de högre nivåerna.
Ingen verksamhet, företag, myndighet eller organisation kan fungera när beslutsnivåerna blir för många. Särskilt omöjlig blir situationen när de olika nivåerna har olika uppfattningar om förutsättningarna och hur verksamheten ska bedrivas.
För det första råder osämja om vilket ändamål jakten har och för det andra råder olika uppfattningar om hur älgstammens ser ut. Därutöver kompliceras frågan av att osämja råder om björnens, vargens, vädrets och skogsskadornas betydelse.
Beslut om ändamålet för jakten ska bara fattas av de som är direkt berörda av jakten. Hos jägarna finns jaktlig kompetens och hos markägaren äganderättslig kompetens. Båda dessa parter har tillgång till expertis via Jägarförbundet, LRF och Jordägarförbundet. Utöver några centrala rambeslut om till exempel jakttider, bör ingen myndighet ha beslutanderätt i frågor om avskjutningens storlek eller val av förvaltningsmodell.
Hur jägare och markägare ska komma överens kan parterna själva bestämma. Halva Sveriges skogsmark är privatägd och ofta disponerad av ägaren. På bolagsägd och annan offentligt ägd mark får ägarna söka samförstånd med jägarna. Idag finns exempel där jägar/markägar-samverkan fungerar utmärkt och utan inblandning av politiker och tjänstemän.
Markägaren äger älgstammen, staten förvaltar rovdjuren. Den förvaltning som idag styrs av länsstyrelsen, främst björn och varg, är till stor del ett misslyckande. Som exempel kan man nämna Jämtland där det finns ett förvaltningsmål för björn på 650 björnar. Trots spillningsinventeringar, könsbestämningar och många års ansvar är stammen idag över 1000 djur. Då ligger nära till hands att misstänka att tjänstemännen på naturvårdsverket har egna agendor när man inte levererar enligt uppdrag. Motsvarande problematik gäller troligen för vargförvaltningen där målsättning med max 270 vargar i Sverige överskrids med 50 procent eller mer.
Under 2022 och 2023 blev det aktuellt att ”rödlista” älgen. Rödlistning kan till exempel ske om man ser en flerårig nedgång i en viltstam och i genomsnitt minskade älgstammen 2022–2023. Helt avgörande för älgstammens storlek är hur många och vilka älgar jägarna skjuter. Därutöver är predationen från rovdjur betydelsefull. Forskning idag pekar på att cirka 4-5000 älgkalvar i Jämtland blir mat för björnen. I delar av södra och mellersta Sverige har vargen motsvarande betydelse för antalet älgar. Att en plötslig nedgång av stammen skedde 2019–2022 över landet bör ha haft sin förklaring i den snörika vintern 2017/18 och den torra sommaren 2018. Resultatet av väderförhållandena blev att tre generationer kvigkalvar, kvigor och kor blev för få och för dåligt utvecklade.
En älgstam måste förvaltas över en större areal. Ibland kan 10 000 hektar fungera på andra ställen, till exempel i vandringsområden, kan 100 000 hektar behövas. Inom ett sådant område kan markägare och jägare själva bedöma behov av samordning. Grundläggande för all förvaltning är att lokala förutsättningar och lokal kunskap om rovdjurstryck, tidigare jaktuttag, älgobsstatistik och betestryck finns samlad.
Den kompetensen finns hos Jägarna och hos markägarna inte i EU, inte i riksdagen - och inte hos Naturvårdsverket.
Pelle Sallin
jägare och skogsbrukare
Nällden