Vår gamla jordförvärvslag är kanske den enskilt viktigaste anledningen till dagens utarmade landsbygd. Någon gräns är ändå rimlig, men det finns anledning att titta över dagens regelverk. Det skriver Pär Fornling.
Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.
Vår gamla jordförvärvslag är kanske den enskilt viktigaste anledningen till dagens utarmade landsbygd. Målet var att friställa jordbrukare så de kunde börja arbeta i industrin. När galenskaperna kulminerade bestämde staten både pris och köpare av jordbruket. En lantbrukare kanske hittade en köpare villig att betala en miljon kronor. Jordbruksnämnden kunde då bestämma att priset måste sänkas och att den tilltänkte köparen inte var aktuell eftersom en granne ansågs mer lämpad, av rationella skäl. När den gynnade, rationelle, grannen fått köpa ett antal gårdar var det inte ovanligt att hen avvecklade jordbruket.
Idag är det annorlunda, men tanken finns kvar. Vi är fixerade på stordrift och fördelarna överdrivs genom en blandning av egenintresse, det gynnar ett fåtal vinnare, och hjärnspöken. Grundregeln är att en nybildad skogsfastighet måste producera 200 skogskubikmeter per år. I genomsnitt för landet motsvarar det runt 40 hektar.
Gränsen på 200 kubikmeter har tillkommit på väldigt oklara grunder. Det är klart att avverkningskostnaden per kubikmeter är lägre för ett hygge som är 20 hektar, jämfört med två hektar. Men stora hyggen är inte något ideal. Och faktum är att närheten till bilväg ofta är avgörande för drivningskostnaden. Dessutom finns en helt annan småskalig teknik än för några årtionden sedan.
Nackdelen med att hindra bildandet av mindre fastigheter är att det blir färre skogsägare och därmed färre företagare på landsbygden.
Dessutom är regelverket ett praktiskt problem vid generationsskiften. Knäckfrågan är oftast hur de syskon som inte tar över fastigheten kan kompenseras. Alternativet är att dela fastigheten, men det förutsätter att arealen räcker till för att klara lagens krav.
Och för det tredje inskränks friheten. Om någon vill bilda en mindre fastighet kan väl hen få göra det. Vi behöver knappast oroa oss för att återfå mosaiklandskapet före enskiftet på 1700-talet.
Den som är engagerad kan göra en hel del på tio eller femton hektar. Kanske odla masurbjörk eller plocka ut enskilda träd till förädling i ett eget snickeri. Och om någon liten skogsägare väljer att vara passiv är det faktiskt ingen katastrof. Tvärtom. Det minskar trycket på andra fastigheter att avsätta mark till reservat.
Väldigt få personer lever helt av skogsbruket. Det är oftast ett komplement till annan verksamhet och ett passionerat intresse. Passionen hänger inte på antalet hektar.
Någon gräns är ändå rimlig, men det finns anledning att titta över dagens regelverk till fromma för en mångfald av ägare och enklare generationsskiften.
Pär Fornling
