Märkligt olika synsätt på nya trädslag

Henrik Sjöman har ett uppdrag inför framtiden. Han åker runt i världen och letar efter träd som trivs i ett förändrat klimat. På platser i Rumänien har han hittat bokträd för vårt förväntade klimatet 2090. Bland andra fynd finns turkisk ek som klarar torka mycket bättre än vår inhemska ek, men det finns även varianter av vår ek som är mycket tåligare långt ut i östra Europa. Det finns alltså anledning att hålla koll på plantornas ursprung, dess proveniens är än viktigare ur nya perspektiv.
 

Ibland finns inget alternativ då är målet att hitta andra trädslag med liknande utseende och egenskaper. Henrik är förstås varken jägmästare eller skogsvetare. Han är landskapsarkitekt, knuten till Göteborgs botaniska trädgård och nyckelspelare i ett internationellt arbete där världsledande Kew Gardens i London är en av uppdragsgivarna. Målet är att hitta alternativ för ett annat klimat. Det handlar inte bara om ett extremare väder utan också hotande insekter och svampar i dess spår.
 

Det är långt ifrån produktionsskogarna, där tankesättet knappt finns på kartan, eller rättare sagt: man blundar och låtsas som om kartan inte finns. I arbetet med att förädla träd är förvisso förändrat klimat en faktor som vägs in, men att tänka nya trädslag, eller ens varianter av de trädslag vi redan har, är närmast förbjudet.
Det är faktiskt märkligt hur miljörörelsen går ner i spagat. Å ena sidan målar man gärna och föredömligt upp hoten av klimatförändringar. Å andra sidan blundar man inför konsekvenserna. Lösningen blir att göra ingenting. Absolut ingenting. Helst vrida klockan tillbaka och blunda.
 

Möjligheterna med så kallat främmande trädslag har blivit tabu. Lagen och certifieringen lägger inte locket på, men regelverket signalerar problem. 
För länge sedan presenterade Skogsstyrelsen ”Regler om användning av främmande trädslag" (meddelande nummer 7/2009). Det är 150 sidor, nu gulnade av ålder, med förslag om att förändra ett föråldrat regelverk. Förslagen försvann på något konstigt sätt. Ibland tycks de återkomma, men det är tydligen bara ett illusionsnummer. Jämfört med ett skogslandskap är staden en extrem utmaning för träden. Mikroklimatet är annorlunda, luftföroreningar påträngande och i stället för mjuk mossa är den närmaste omgivningen asfalt och betong. 

Likväl är utmaningarna likartade, men ute i landskapet är klädkoden kepsen ner över ögonen.
Det behövs begränsningar. Landskapsarkitekterna håller koll och uppdaterar en lång lista med invasiva arter att undvika och i skogen handlar det om en än mer begränsad palett, man kan lämpligen börja med att ta bort dödskallemärkningen av poppel, hybridlärk, sitka och douglasgran för att gå vidare med andra möjligheter. Och framför allt ändra synsättet från hot till möjlighet.

Pär Fornling