Även den som väljer sin egen affärspartner behöver en näringspolitisk företrädare. Det jag tror LRF idag behöver fundera över är om organisationen är relevant för sina medlemmar. Landsbygden består av så mycket mer än livsmedelsproduktion, skriver Susanne Öberg.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
I min uppväxt fanns det bara en affärsrelation som var aktuell för skogsägaren. Den med föreningen. Det fanns så klart de som inte var medlemmar i föreningen. Anledningen var att de stått på ”fel” sida i krisen hos Norrlands Skogsägares Cellulosa AB i slutet av 1970-talet. Eller var det ”rätt” sida de stått på? I vilket fall sades att de gjorde sina affärer ”vid sidan av” mest i protest.
Berättelserna om tiderna förr blir allt dimmigare och dammigare även för mig. Nog lades det till och drogs ifrån allt eftersom. Så som det hör till när historier berättas. Jag skulle ändå vilja uppehålla mig kring det här med affärsrelationer och vad de får kosta.
I vilken ekonomisk förenings stadgar du än tittar, i och utanför skogen, så hittar du bland de allra första paragraferna rubriken ”ändamål”. Lite modernare kallas det för ”syfte” men innebörden är den samma. Gemensamt har texten under rubriken att föreningens syfte är att främja medlemmarnas ekonomiska intressen.
Det vill säga att hålla nere kostnaden för medlemmens inköp genom samordnade inköp och hålla uppe priset på de medlemmens produkter och tjänster genom samordnad försäljning. Det där är fortsatt en utmaning. För det är en sak om du som medlem i jämförelse får den allra bästa nettobetalningen. En helt annat om du faktiskt får den allra bästa nettobetalningen.
I att främja medlemmarnas ekonomiska intressen ingår att hålla uppe priserna på marknaden. Det går så där. Titta på massaprisets utveckling de senaste tjugo åren. Jag är rädd att föreningarna tappat bort sitt uppdrag när de istället ägnat sig åt vinstdelningsmodeller och insatshandel. Kapitalet att förvalta har blivit viktigare än intjäningen.
Jord- och skogsbruket har formats av de traditioner som skapats i och runt de ekonomiska föreningarna. Under mina tjugofem år i branschen har kartan ritats om ordentligt. Kulturen har förändrats även den. När jag blev skogsägare pratade föreningen om medlemmar som leverantörer. Att vara leverantör andas plikt och anonymitet. Inte en själ med drömmar, ambitioner och förmåga att fatta egna beslut.
Att leverera "vid sidan om", det vill säga att inte leverera till föreningen, innebar att du fick begära avgång från dina uppdrag i LRF. Gudskelov har relationen mellan LRF och kooperationen utvecklats. Hade det skett tidigare hade kanske inte så många små föreningar behövt kämpa med att försöka vara relevant för sina medlemmar.
Även den som väljer sin egen affärspartner behöver en näringspolitisk företrädare. Det jag tror LRF idag behöver fundera över är om organisationen är relevant för sina medlemmar. Landsbygden består av så mycket mer än livsmedelsproduktion. Det behöver börja synas i organisationens verksamhet och näringspolitik.
Susanne Öberg,
skogsägare och ledarskapskonsult, Bollstabruk
Läs också: Äntligen börjar svenskt virke värderas rätt
