Det är många år av likgiltighet från lagstiftaren som har skapat dessa öar av enskilda domslutsbeslut som svenska skogsägare nu tvingas att navigera kring. Artskyddsfrågan måste sluta vara ett juridiskt lotteri. Det skriver Anna Nilsson.
Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.
Oftast finns det ett tydligt juridiskt regelverk som tolkas och tillämpas av svenska domstolar. Men detta gäller uppenbarligen inte Artskyddsförordningen. Det är många år av likgiltighet från lagstiftaren som har skapat dessa öar av enskilda domslutsbeslut som svenska skogsägare nu tvingas att navigera kring.
Skogsägare som inte får avverka skog på grund av Artskyddsförordningens krav på hänsyn till fridlysta arter, har inte normalt sätt inte rätt till statlig ersättning. Det har Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket nyligen slagit fast i en gemensam analys av en dom i Högsta domstolen från i våras. I detta fall har Skogsstyrelsen förbjudit ett skogsbolag att avverka 22 hektar skogsmark på grund av tjäderspel. Enligt domen kan markägare få rätt till ersättning "under speciella omständigheter". Vad som räknas som speciellt är dock fortfarande oklart.
Myndigheterna avslutar sin sammanställning med att de "i nuläget inte kan uttala sig mer och djupare om domen utan avvaktar ytterligare förtydliganden från lagstiftaren eller domstolarna." Frågan är hur länge svenska skogsägare ska behöva vänta?
Ersättningsfrågan aktualiserades 2017 efter domar om bombmurkla och fjällnära skog, på grund av att Artskyddsförordningen började tolkas som totalförbud för avverkning.
Men i stället för att uppdatera lagstiftningen med vad som gäller vid ett avverkningsförbud, så har ersättningsfrågan fortsatt att valsa runt i domstolarna. Nya juridiska tolkningar gör dessutom att varje avverkningsanmälan går att överklaga enligt Århuskonventionen.
En skogsägare som har fått förbud att avverka sin skog av Skogsstyrelsen, måste sedan få avslag på dispensansökan hos länsstyrelsen, för att till sist stämma staten. Det kan ofta bli en kostsam och utdragen rättsprocess med oviss utgång. Vilken domare som sedan får avgöra ifall det går ända upp till Högsta domstolen sker via lottning, vilket är högst häpnadsväckande i sig. De enskilda domarna får sedan stor makt i hur de väljer att tolka nuvarande lagstiftning, och blir i praktiken de som skapar regelverket när lagstiftaren fortsätter att vara passiv.
Det finns givetvis inget som hindrar myndigheterna från att komma överrens med markägare om en marknadsmässig ersättning vid beslut om förbjuden avverkning. Men hittills verkar inte medel ha prioriterats till överrenskommelser som naturvårdsavtal eller liknande.
En övergripande förändring av nuvarande regelverk måste förstås vara genomtänkt. Men det går inte längre för våra lagstiftare att fortsätta skjuta ifrån sig ansvaret.
Artskyddsfrågan måste sluta vara ett juridiskt lotteri. Vad som gäller med ersättning till skogsägare för utebliven avverkning behöver styras upp en gång för alla.
Anna Nilsson
