Lagar och regler måste vara begripliga

En skogsägare i Bollebygd har fått en räkning på 235 774 kronor från Vänersborgs tingsrätt. Det är statens kostnader i en process om ersättning då rätten att bruka skogen inskränks på grund av tjäder. På så sätt använder sig staten av mänskliga försökskaniner för att räkna ut vad obegripliga regler och lagar betyder. Det är fel i sak. Och det är fel princip. Lagens gränser i skogen har i många årtionden varit ett töcken av otydlighet. Nu har det nått orimliga proportioner.

Först sakfrågan. Nyligen kom Naturvårdsverket med en rapport som visar att tjädrarna mår bra och växer i antal. Beroendet av äldre skogar är överdrivet, fågeln leker också i ungskog. Ingen fara på taket alltså. Och fåglarna är lovliga jaktbyten. Likväl stoppar Skogsstyrelsen avverkningar på grund av att tjäderspelplatser hotas. Om man gör det, trots att det är en vanlig fågel, bör rimligen markägaren få ersättning. Det tyckte också Högsta domstolen i våras, när Hargs bruk fick 3,4 miljoner kronor. Med den bakgrunden var det högst rimligt att skogsägaren i Bollebygd gick till domstolen då en planerad avverkning förbjöds. Han får alltså skjuta tjäder under jaktsäsong, men inte bruka skogen.

Domstolen höll inte med markägaren. Utöver att betala statens rättsliga kostnader drabbas han förstås av att inte få genomföra den planerade avverkningen. Man kan förundras över hur domstolen kunde komma till ett annat beslut än för Hargs Bruk. Det handlar om tillämpning av artskyddsförordningen och "speciella omständigheter", men det behöver vi inte fördjupa oss i. Poängen är att det är obegripligt, vilket gör att Skogsstyrelsen låter domstolarna avgöra lagens gränser. Det blir allt vanligare. Enskilda skogsägare får agera försökskaniner.

Det kan delvis bero på att Skogsstyrelsen har en lång kultur av den otydliga Skogsvårdslagen. Exempelvis arbetar man med en lagnivå och en rådgivningsnivå. Det är förvirrande oklart. Ena dagen kan man fira hur många fler föryngringar blir godkända och nästa dag varna för de dåliga föryngringarna. Hela fundamentet, med två jämställda mål, oklart definierade, är luddigt.

Det är inte lätt att veta var gränserna går mellan rätt och fel. Ändå har myndigheten, historiskt, lyckats ganska väl genom att uppmuntra, vägleda och ge råd. Det har försämrats när man avvecklat den individuella rådgivningen.

När nya lagar kommer till blir det problematiskt. Det är förstås ett dilemma att ramarna formas genom rättsfall, men likväl måste lagarna vara begripliga och oavsett hur de förtydligas är det orimligt att notan går till enskilda markägare.

 Pär Fornling