Hur orättvist är tillräckligt orättvist?

Jag är skogsägare. Precis som 300 000 andra privatpersoner i Sverige. Jag äger mark i Bollebygd som min familj har ägt i generationer före mig, och som jag vill vårda för kommande generationer. Jag gör så gott jag kan. För skogen, för naturen, för artrikedomen och för min skull. Men det räcker inte – enligt staten.

I andra branscher brukar entreprenörskap främjas och uppmuntras. Men inte om du är skogsägare. Nu har jag i princip belagts med näringsförbud – min verksamhet har tappat miljoner i värde och mina framtidsutsikter har grusats. Varför? Det enkla svaret är att staten förbjuder mig att bruka min skog. Och jag får inte ut en enda krona i ersättning. Låt mig berätta om den här röran. 

2020 gjorde jag en avverkningsanmälan, som stoppades av Skogsstyrelsen på grund av att det finns tjädrar på marken – artskyddsförordningen gjorde sitt. Det var ingen överraskning för mig, jag visste om tjädrarna och tycker att det är ett mäktigt djur. Men det är också ett lovligt jaktvilt.

Hur är det rimligt att några tjädrar på min mark stoppar en avverkning som hade gett mig över 1,5 miljoner kronor att betala av räntor, lån och utveckla min verksamhet? Hur är det rimligt att stoppa avverkningen på grund av en fågel som i teorin hade kunnat jagas och skjutas dagen efter? Och hur är det rimligt att det görs utan att jag får en enda krona som kompensation?

Jag valde att stämma staten för att få rätten till den inkomst jag nu förlorat. Mark- och miljödomstolen ansåg inte att inskränkningen var tillräckligt betungande för mig. 1,5 miljoner kronor – hur kan det inte vara betungande?! Dessutom dömdes jag att betala statens rättegångskostnader på 235 000 kronor.

Jag har lärt mig att det var naivt att tro att jag fick bruka den mark jag själv äger. Det grundlagsskyddade egendomsskyddet var vatten värt. Här klämmer skon lite extra.

För i detta nu pågår en grundlagsutredning som har tillsatts av regeringen. Den ska hitta de åtgärder som gör att staten inte ska kunna behandla människor och vår egendom hur som helst. Chansen finns att rätta till det här grova felet som vi markägare drabbas av. Sätt inte stopp för oss skogs- och markägare som vårdar och brukar vår mark. Det är exakt de förutsättningarna som gjort att olika typer av arter trivs så bra i våra marker.

Nu får jag höra att det finns risk att grundlagskommittén inte tar upp den här frågan. Att den ska lösas på annat sätt. Det riskerar att sätta oss över 300 000 familjeskogsägare i en limbo som aldrig tar slut. Jag hoppas att kommittén kommer på andra tankar innan den ska presentera sitt resultat den 7 januari 2025.

För ska privatpersoner verkligen tvingas betala för samhällets gemensamma intressen ur sin egen ficka? Vem kommer då vilja bli jord- och skogsbrukare i framtiden? Och hur ska vi klara av att ordna mat på bordet till var och en, se till att det finns jobb på landsbygden och en välfärd som är värd namnet?

Vi är gärna med och skyddar djur och natur. Men det måste vara rimligt. Hur orättvist är tillräckligt orättvist? 

Kristofer Stigen

skogsägare Bollebygd