Jag förundras över historielösheten när jag följer dagens skogsdebatt. I mitt uppdrag som ordförande för Sveriges till ytan största besparingsskog - Orsa Besparingsskog - har jag haft möjlighet att studera utvecklingen av skogen på en fastighet som förvaltats i snart 150 år. Det skriver Martin Moraeus.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Jag förundras över historielösheten när jag följer dagens skogsdebatt. Det är som att den förs helt utan hänsyn till den kunskap som vi skaffat oss genom årens lopp. I mitt uppdrag som ordförande för Sveriges till ytan största besparingsskog - Orsa Besparingsskog - har jag haft möjlighet att studera utvecklingen av skogen på en fastighet som förvaltats i snart 150 år.
I slutet av 1800-talet var det i ordets rätta bemärkelse en urskog på Orsa Besparingsskog. Den låg långt ifrån dåvarande industri och varken vägnät eller flottningsleder var utbyggda.
Hur såg då urskogen ut? På fastigheten stod det cirka 6 miljoner kubikmeter skog. Skogen hade en ensidig åldersfördelning. Tallarna var 225-250 år gamla och granarna var cirka 160 år. Skogen bestod till 90 procent av tall och 10 procent av gran. Det fanns i stort sett inte någon lövskog alls. Urskogen på Orsa Besparingsskog bestod alltså av en tämligen ensidig tallskog, där alla träd i stort sett var lika gamla.
Vid sekelskiftet mellan 1800-talet och 1900-talet avverkades de träd som ansågs mogna, vilket innebar att de höll en brösthöjdsdiameter på 13 tum. Man ansåg att det inte var ekonomisk försvarbart att ta hand om hela träden. Allt utom de första stockarna på varje stam fick ligga kvar som död ved i skogen. Detta sätt att bruka skog visade sig vara katastrofalt ur flera perspektiv. All död ved i skogen gjorde att skadeinsekterna frodades och angrep de träd som fortfarande stod kvar. Under tio år ökade volymen på rot stående döda träd från 320 000 kubik till 650 000 kubik.
På de magra tallmarkerna blev det heller ingen naturlig föryngring, vilket tillsammans med massdöden av träd, bidrog till att tillväxten endast var 0,37 kubikmeter per hektar och år.
Skogsförvaltarna som verkade under största delen av 1900-talet fick därför arbeta med att hantera konsekvenserna av de vårdslösa brukningsmetoderna. Den stora utmaningen låg i att föryngra skogen. Man försökte alla möjliga metoder, men det var först när man utvecklat markberedningen som man lyckades. En stor del av 1900-talets skogsbruk handlade alltså om att ”städa upp” de söndertrasade skogarna och i stor skala markbereda och plantera.
Det var först i slutet av 1900-talet som man kunde börja skörda frukterna av de massiva åtgärder man vidtagit. Föryngringarna hade lyckats och skogen växte och frodades.
Idag är tillväxten 3,7 kubikmeter per hektar och år - 10 gånger högre än vad den var i den söndertrasade skogen i början av 1900-talet. Skogen består av träd i alla åldrar och en inte lika ensidig trädslagsfördelning som i urskogen.
I urskogen stod det 6 miljoner kubikmeter. I dagens skog står det återigen 6 miljoner kubikmeter. Detta trots att man genom årens lopp har avverkat cirka 12 miljoner kubikmeter.
I den nu gällande hushållningsplanen ser vi att vi kan öka det årliga avverkningarna ytterligare och ändå öka virkesförrådet.
I dag har vi ett skogstillstånd som möjliggör ökade avverkningar, en aktiv miljöhänsyn, bättre planerade och mindre hyggen samt avsättningar till formella och frivilliga skyddsformer. Det är i ordets rätta bemärkelse en framgångssaga. En framgångssaga som bygger på att vi genom årens lopp faktiskt har lärt oss vad som fungerar och vad som inte fungerar.
Det är häpnadsväckande att det idag finns starka krafter som vill att vi ska glömma allt vi lärt oss och istället återigen bruka skogarna på ett sätt som vi vet inte fungerar.
Martin Moraeus
Ordförande Orsa Besparingsskog
