Ha beredskap för ytterligare mål i politiken

De två jämställda målen i skogspolitiken, miljö och produktion, är en illusion. Till att börja med är de betydligt fler. Då dagens politik formades var det fyra mål: produktion, biologisk mångfald, sociala värden och kulturmiljö. De två sistnämnda handlar dels om att det ska vara en trevlig skog för friluftsliv, dels om att värna torpgrunder, odlingsrösen och andra kulturlämningar. Vi har nu också ett klimatmål med fokus mot att binda kol och att ersätta fossila produkter. Problemen i vår omvärld motiverar ett sjätte mål: beredskap.

Målen drar åt olika håll. Att klumpa ihop allt, utom produktion, till ett miljömål är att blanda bort korten. Exempelvis är skogar med maximal mångfald något annat än de med maximal klimatnytta.

Varje mål mår bäst av att renodlas och tilldelas de medel som är bäst för att få resultat. Det landar förstås i konflikter. Dessa måste tydliggöras och vägas mot varandra. Avvägningen brukar kallas politik. Att fastställa om målen är jämställda är omöjligt eftersom de är så olika. Dessutom vet vi inte i vad mån de uppnåtts eftersom målen är dåligt definierade. För att veta om man kommit fram underlättar det att veta om vart man är på väg. 

Det finns med andra ord mycket övrigt att önska. Ändå kan man säga att jämvikten fungerar som ett allmänt tänkesätt, vilket gett resultat. Tanken om en balans har ett viktigt signalvärde. Precis detsamma kan man säga om beredskap. Den yrvakna debatten om förberedelser inför en hotande kris handlar mest om livsmedel, vilket inte är konstigt. Men faktum är att skogen har en avgörande betydelse om landet isoleras. Det är allt från ved och värme till det väldiga vägnätet i privat regi och användningen av skogsmaskiner till flera uppgifter. Till det kommer förpackningar, mjukpapper och alla de andra träprodukterna vi behöver, även om gränserna stängs och transporterna kärvar.

Till skillnad från de andra målen har det ganska liten inverkan på skogsbruket i fredstid, men det är en betydelsefull signal att få in beredskapen på dagordningen. Och det finns flera handfasta frågor att ta itu med bums.

Det handlar om planering. Lärdomar efter stormen Gudrun. Om att Skogsstyrelsen blir engagerad i frågan och samverkar med andra myndigheter. Om att bidra till att jord- och skogsbruk, med egen elproduktion, inte blir beroende av elnätet. Om att väga in beredskapen i skogliga vägval, exempelvis möjligheterna med snabbväxande lövträd. Och framför allt är det ett väldigt tungt argument för att få igång tillverkning av flytande bränsle med trä som råvara.

Mycket handlar förstås om beredskapen för skogsindustrin, men allt börjar i skogen.

Pär Fornling