Utan markägarnas engagemang och vår kunskap om tillgänglig foderareal och skadenivåer kommer viltförvaltningen fortsätta att kantra. Det skriver tre regionala LRF-ordföranden i en gemensam debattartikel.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Viltskadorna kostar samhället och oss som äger och brukar mark 24 miljarder om året enligt skogsbranschen, SLU och Trafikverket. Det är dags att fler av oss sätter sig i förarsätet och tar ansvar i viltfrågorna. I slutändan är det hur mycket vilt fodret räcker till utan oacceptabla skador som följd som är avgörande för vilka viltstammar marken sammanlagt kan bära. Utan markägarnas engagemang och vår kunskap om tillgänglig foderareal och skadenivåer kommer viltförvaltningen fortsätta att kantra.
För många av oss är det roligt att jaga och se mycket vilt när vi är ute i skog och mark, men jakten och förvaltningen av viltstammarna har ett större syfte än så. År 1987, när dagens jaktlag stiftades, såg läget för viltstammarna annorlunda ut jämfört med idag. Det fanns ett litet antal rovdjur, vildsvin, dov- och kronhjort. Älg däremot fanns det i överflöd. I dag har vi på många håll stora stammar av vildsvin, rådjur, dovhjort och kronhjort. Förloraren är i många fall älgen, och vi som brukar jord och skog.
För en förändring behöver fler av oss som brukar jord och skog sätta oss i förarsätet, kavla upp ärmarna och på allvar engagera oss. Till syvende och sist är det lokalt som jakten och förvaltningen sker. Regering och riksdag med ansvariga myndigheter kan ge oss bättre förutsättningar i regelverk och tillämpning. LRF arbetar för att viltskadorna ska minska genom en jaktlagstiftning som är anpassad till dagens förhållanden med utökade jakttider, förbättrade tekniska hjälpmedel och jaktmetoder. Utfodring av vilt behöver regleras med tydliga förhållningsregler kring fodermedel, mängder och metoder.
LRF tar fram verktyg som underlättar för oss att sätta oss i förarstolen, till exempel mallar för avtal vid upplåtelse av jakt eller skyddsjakt. Vid användande av dessa mallar finns möjlighet att bland annat säkra markägarens rådighet över sin fastighet i jaktliga sammanhang, bestämma om utfodring och säkra rätten till skyddsjakt. Låt oss använda dessa och skapa trygghet för både oss och jägarna över vad vi kommit överens om.
Vi kan sätta upp viltbetesburar i våra grödor och vallar för att synliggöra betestrycket. Mäter vi skördebortfallet kan vi jämföra skadenivån med toleransnivån om fyra procent på gårdsnivå. Resultatet kan användas vid årliga samråd och i andra jaktliga sammanhang.
Låt oss som äger och brukar mark kroka arm med varandra för ett gemensamt engagemang för att minska viltskadorna och skapa bättre möjlighet för lönsamma och robusta företag.
Anita Boman Daniels, ordförande LRF Dalarna
Tomas Olsson, ordförande LRF Mälardalen
Lotta Zetterlund, ordförande LRF Gävleborg
