EU-politiken behöver en samlad konsekvensanalys
Upprörande är att lagarna går emot varandra, som att EUs naturrestaureringslag går stick i stäv mot Avskogningsförordningen. Här krävs det att EU-politiken zoomar ut. Det skriver Anna Nilsson.
Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.
Det lutar starkt år att införandet av den omdiskuterade Avskogningsförordningen flyttas fram ett år. Protester från medlemsländer och flera branschorganisationer har varit högljudda. Nu väntas EUs tre beslutsfattande institutioner kommissionen, rådet och parlamentet att komma fram till ett beslut inom de närmaste veckorna. Intentionen med den nya lagen må vara god - att minska avskogning och skogsförstörelse i en global skala. Lagen ska se till att regnskog inte odlas upp för att odla exempelvis sojabönor, kakao eller föda upp köttdjur. Och om EU ska ställa lagkrav med spårbarhet så måste unionens egen produktion leva upp till samma krav.
Det kan vid en första anblick anses vara logiskt, även om ingen direkt jublar över mer byråkrati samtidigt som det inte finns någon betalningsvilja för att bekosta den ökade administration som detta innebär. Därför har lagen svävat som ett mörkt moln över svenska jord- och skogsbrukare. Bristen på klarhet i vad den nya lagen egentligen innebär i praktiken, och analysen av konsekvenserna, väcker frustration. Det är lätt att piska upp stämningen och föda ett allmänt politikerförakt, särskilt riktat mot Bryssel.
Mycket av informationen efter en avverkning finns redan i Sverige, men det måste finnas ett system för att effektivt och överskådligt kunna ta del av den. En stor utmaning är kravet på spårbarhet, där det förstås är en sak att visa ursprunget för enskilda träd och en annan när det kommer till finfördelad fibermassa. Ett annat av frågetecknen rör den ökade regelbördan gentemot mindre, självverksamma skogsägarna.
Upprörande är att lagarna går emot varandra, som att EUs naturrestaureringslag går stick i stäv mot Avskogningsförordningen. Enligt Naturrestaureringslagen ska igenvuxen ängs- och betesmark som tidigare har använts för bete återskapas, och detta är ju svårt om träd inte får tas ner. Avskogningsförordningen vill tvärtemot garantera att köttdjur inte betar på tidigare skogsmark, för att motverka den globala skogsskövlingen. Därför får inte virke säljas som kommer från nyskapad betesmark och inte heller nötkött som kommer från beten som nyligen har återskapats.
Här krävs det att EU-politiken zoomar ut för att se så att lagarna inte krockar i praktiken. Den extra tidsfrist som har givits är angelägen.
Nu måste våra beslutsfattare göra en samlad konsekvensanalys så att lagförslagen inte krockar och se till att tiden används väl. Här gäller det att kunna hålla flera tankar samtidigt - det måste EUs lagmaskineri klara av utan att unionens skogs- och jordbrukare drabbas.
Gör om, gör rätt!
Anna Nilsson