EU får skulden men unionen är vad vi gör den till

I juni antog EU lagen om naturrestaurering. Om olyckan är framme leder det till att produktionen bromsas på ytterligare 1 miljon hektar. Och mörka moln svävar över fler direktiv i EUs gröna giv.

Det är lätt att lasta allt elände på Bryssel. Anklagelserna har bra grogrund i den svenska myllan. Inte med bästa vilja i världen kan man påstå att vi är några passionerade medlemmar i unionen. Det var inte övergripande visioner som fick oss att hoppa på tåget in i EU.

Och här är första problemet. Vi ville ha ett medlemskap light och det är fortfarande grundinställningen. Det visar sig tydligast genom skogens beröringsskräck med EU. Det var märkligt att dels tala om skogens enorma betydelse och dels tro att denna enormt betydelsefulla näring kan hållas utanför.

Det är rimligen bättre att ta för sig, besätta nyckelposter och påverka besluten i rätt riktning.

För det andra har det en avgörande betydelse hur EUs direktiv omsätts till praktisk handling på hemmaplan. Det finns många bokstavstrogna aktivister som ser ett verktyg i varje lösryckt EU-formulering som går deras väg. Och det finns många byråkrater som vill vara bäst i klassen och följa direktiven in i minsta detalj.

Om kraven på restaurering blir långtgående beror det i första hand på att Sverige övertolkar regelverket. 

I våras cirkulerade, typiskt nog, ett rykte om att både eldning av ris och brasor på första maj var förbjudet av EU. I själva verket var det kommunala regler maskerade under en missvisande tolkning av EUs avfallsförordning. Med andra ord ett helt hemmasnickrat problem. Det händer ofta.

Och för det tredje behöver man inte blint följa varje reglering.  Om det verkar galet går det att obstruera, ta konsekvenserna och framhärda genom rättsliga prövningar.

Men utgångspunkten är rimligen inte att sätta klackarna i marken, utan tvärtom se potentialen med ett gemensamt EU. 

Att få gehör och arbeta med möjligheterna av en aktivt brukad skog, oavsett om den brukas för mångfald, förnybara produkter eller klimat. Det blir inte bättre av att göra ingenting, vilket oroväckande nog har många förespråkare i Bryssel. Insikten om brukande får man inte gehör för genom att ropa från avbytarbänken utan genom att vara med i matchen.

Det finns förstås flera övergripande områden där EU kan ge draghjälp, där helheten är större än delarna. Vi har haft ett par ledare om skogens betydelse för beredskapen. Det är rimligen ett exempel på något där unionen kan bidra till att lyfta frågan. Det rimmar väldigt bra med EUs övergripande vision om fred och säkerhet.

Pär Fornling