Jag ser det som nödvändigt att det i diskussioner om vad som kan göras för att minska koldioxidutsläppen också tas hänsyn till de fattiga i Syd. Det skriver Reidar Persson, småskogsbonde och före detta biståndsbyråkrat.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Syftet med avskogningsförordningen är att minska unionens utsläpp av bland annat växthusgaser genom att minimera EUs bidrag till avskogning. Det innebär att företag som handlar med nötkött, kakao, kaffe, oljepalmer, gummi, soja och trä måste vara säkra på att det inte har producerats på mark som har avskogats efter den 31 december 2020. Dock saknas uppenbarligen klara regler om bland annat spårbarhet och riskbedömning. Införandet av lagen har därför skjutits fram till 30 december 2025.
EUs beslut om avskogningsförordningen väckte jubel på många håll. I sociala medier kom jubelropet ”äntligen” från vänner inom miljövården. Förordningen är kanske bra för klimatet och de vilda djuren. Men hur påverkas människor i Syd av förordningen? En gammal biståndsräv som jag själv ser en del problem, då jag har arbetat med internationella skogsfrågor på bland annat Sida, FAO och SLU sedan 1966.
EU ställer alltså krav på att utvecklingsländer ska sluta omvandla sina skogar till jordbruksmark. Detta krav kommer från länder där exempelvis Danmark har förlorat 83 procent av sin skog, Frankrike 61 procent, Irland 86 procent, Tyskland 61 procent och Nederländerna 85 procent (enligt rapporter från FAO/FRA 2020 och min egen rapport ”Ragnarök i skogen”). Europa är den kontinent som haft den största avskogningen i världen. Skogen har tagits bort i utvecklingens namn och resulterande miljöproblem som inte är katastrofala. Ska EU som är sämst på detta börja ta fattiga utvecklingsländer i upptuktelse?
Avskogning kan ge problem. När jag började arbeta med frågorna för 50 år sedan var vi oroliga för att brännveden skulle ta slut i utvecklingsländerna, för ökad erosion och för att hydrologin skulle ändras. Nu vill EU minska avskogningen i Syd för att minskade koldioxidutsläpp prioriteras just nu. Människorna i Syd får finna sig i detta.
Avskogning har historiskt gett många positiva resultat. Praktiskt taget all mat vi äter kommer från avskogad mark. Kan ett tillskott på 2-3 miljarder människor under kommande decennier ges föda utan viss avskogning? Vi inom biståndet har sett att bättre jordbruk ofta är det första steget för ett land att komma ut ur fattigdomen. Jag ser det som nödvändigt att i diskussioner om vad som kan göras för att minska koldioxidutsläppen också tar hänsyn till de fattiga i Syd som är beroende av jordbruksproduktionen både för mat och inkomst.
Det är förvisso önskvärt att avskogningen minskar. Avskogningen har minskat i många utvecklingsländer och det beror framförallt på ekonomisk och social utveckling. När vi de rika länderna försöker förhindra att utvecklingsländerna använder sina resurser så har dessa rätt att kräva att vi - de rika – ersätter dem för denna ekonomiska förlust.
Det enda vettiga är att EU startar ett program för att minska avskogningen i de viktigaste avskogningsländerna. Det lär framförallt betyda en satsning på jordbruk och jordbruksforskning. Hur kan produktiviteten öka i jordbruket så att mindre arealer behövs? EU är samtidigt motståndare till exempelvis modern växtförädling. Mera bistånd till jordbruk borde vara ett annat förslag. De flesta givare, exempelvis Sida, har dock i stort sett slutat med att ge stöd till jordbruk. Hemmaopinionen föredrar att stödja miljövård och demokrati. EUs bistånd har som jag ser det historiskt ofta varit ganska uselt med besvärlig byråkrati. Så dagens EU-maktspråk ger troligen bättre resultat, men det blir problem för de fattigaste av de fattiga i Syd.
Jag skäms över att vara EU-medborgare. En sorts eurocentrisk eko-fascism tycks nu vara en populär filosofi i Bryssel.
Reidar Persson
småskogsbonde, före detta biståndsbyråkrat.
