För de flesta skogsägare betyder riskspridning att man använder fler trädarter och mer småskaligt anpassar brukandet. Det är inte fel att testa en ny tanke, tvärtom är det en fördel om våra skogar blir mer olika. Det skriver Knut Persson.
Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.
Lägg inte alla ägg i samma korg är ett ganska ofta använt uttryck. Det lär ha myntats av Miguel Cervantes som skrev "Don Quijote" för mer än fyrahundra år sedan. Om det har använts ända sedan dess är oklart, men det känns absolut tillämpbart för skogen i dag. För ett skogsbestånd som påverkas av varmare klimat med mer stormar, torka, insektsangrepp och annat som vi kanske inte ens känner till i dag, och som ska stå i 50-100 år, verkar det klokt att sprida riskerna.
Det är inte så länge sedan det till och med var reglerat i lag precis hur skogen skulle brukas. Tanken var att maximera skogsproduktionen utifrån den tidens kunskap. I dagens situation hade det varit högst oklokt, och lagen har också ändrats. Men kanske finns tankesättet att det finns något som är absolut rätt eller fel kvar. I dag är det gamla det nya. Hyggesfritt skogsbruk i form av blädning var dominerande för hundra år sedan, men försvann i stort sett under andra halvan av 1900-talet. Nu förs det fram som ett mer miljövänligt alternativ, men är fortfarande ganska ovanligt.
Att det ger mindre skogsproduktion är nog de flesta klara över, men något som sällan hörs i den allmänna debatten är att det är svårt. I dag är de flesta bestånd ganska jämnåriga, att föra över dem till ett bestånd där det finns träd i alla åldrar är svårt och tar lång tid. Det finns lite forskning till hjälp och många misslyckande på vägen kommer att ske. Men de som har intresset och den ekonomiska möjligheten ska klart försöka. Att det är de stora institutionerna som går först är rimligt. Frågan är snarast vilken takt som är lämplig.
Svenska kyrkans skogsutredning som kom tidigare i höst föreslår att 20 procent av skogsarealen sätts av för att skydda biologisk mångfald och en tredjedel av arealen ställs om till naturnära skogsbruk. Med naturnära skogsbruk menas i huvudsak hyggesfria metoder. Det innebär alltså att drygt hälften av skogen antingen inte ska brukas alls eller med metoder som sänker produktionen rejält. Eftersom svenska kyrkan äger 460 000 hektar skog handlar det om stora arealer.
Det slutgiltiga beslutet är inte fattat och det verkar klokt att börja med lite mindre areal. Risken är att man får misslyckande på allt för mycket skog. Åtgärderna beräknas kosta kyrkan drygt 100 miljoner kronor per år, men det kan mycket väl bli ännu dyrare.
För de flesta skogsägare betyder riskspridning snarare att man använder fler trädarter och mer småskaligt anpassar brukandet till hur förutsättningarna varierar. Och grundtanken bör rimligen vara att skogsproduktionen ska öka.
Det är inte fel att testa en ny tanke, tvärtom är det en fördel om våra skogar blir mer olika.
Knut Persson
