I olika debattforum ställs nu frågan varför LRF centralt hukar sig och undviker att kommentera de stora bondedemonstrationerna som just nu rullar genom Europa. Förmodligen beror det på rädslan för att stöta sig med etablissemangen och riskera att vara obekväm. Det skriver Sven-Arne Thorstensson, Munkedal.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
I olika debattforum ställs nu frågan varför LRF centralt hukar sig och undviker att kommentera de stora bondedemonstrationerna som just nu rullar genom Europa. På LRFs egna mediesidor, det vill säga egen sajt och sociala medier-kanaler, nämns ingenting om vad som upprör våra europeiska kollegor.
Förmodligen beror det på rädslan för att stöta sig med etablissemangen och riskera att vara obekväm inom sina olika nätverk. På många sätt har LRF allt mera antagit profilen av ett politiskt parti och agerar därefter.
Skillnaden är att i de politiska partierna så är röstsympatier viktigare än medlemsavgifter. För LRF är det tvärt om. Inom bondebranschen finns bara ett "parti” och det måste gå i takt med bönderna om medlemsavgifterna ska komma in. Varför är man då så återhållsam i att kommentera?
När det gäller de europeiska demonstrationerna säger LRF-ordförande Palle Borgström två intressanta saker i en SVT-intervju:
"Vi har valt en väg i Sverige där vi byggt förtroende mellan bönder och resten av samhället.
Protester skulle vara förödande och erodera det förtroendet som vi byggt upp", samt "vi har en mycket mer konstruktiv diskussion och relation med regeringen".
Detta må i viss mån vara sant, men med dessa kommentarer pekar han endast mot metoderna och förminskar själva frågan om varför man demonstrerar. Palle Borgström avstår möjligheten att kunna sprida insikt och kunskap om hur både EU och svenska myndigheter försvårar för den inhemska livsmedelsproduktionen. Svaren på frågorna uppvisar hur är rädd han är för att stå för något som kan ge svåra följdfrågor.
Vad är man rädd för?
Räds LRF att svenska bönder ska löpa amok och börja sprida gödsel på gator och torg? Nej, troligen inte. Sådana aktioner har aldrig genomförts i Sverige och ligger utanför den svenska yttringskulturen. Är det risken att några bönder startar ett traktortåg och beger sig till huvudstaden precis som man gjorde 2015? Ja, kanske.
Då, för nio år sedan startades ett spontant traktortåg från olika håll i landet med sikte på Stockholm och presentationen av dåvarande finansminister Magdalena Anderssons (S) höstbudget. Direkt utgick en uppmaning inom hela LRF, att vare sig stödja eller kommentera böndernas spontana tilltag med traktortåget.
LRF vågade inte ställa sig vare sig bakom eller bredvid initiativet. Resultatet blev att man försökte muta de bönder som var på väg i sina traktorer med kaffe och bulle på huvudkontoret, i stället för att parkera på Mynttorget. Demonstranterna valde Mynttorget till LRFs stora förtret.
I skuggan av detta agerar man även nu. Spontanitet och viljeyttringar har blivit fult och i samma takt som LRF blir allt mera toppstyrt och strömlinjeformat avtar förtroendet mellan ledning och medlemmar.
Alla budskap ska numera tydligen filtreras ner till urvattnad oantastbarhet så ingen känner sig utpekad i finrummen.
Klyftan mellan stad och land har visat sig tydligt i samhället. Nu har den även blivit tydlig inom LRF.
Sven-Arne Thorstensson
samhällsdebattör
Munkedal
