Ryms det inte mer än mjölkbönder i norra Sverige

I det gamla bondesamhället rymdes det mesta på gården. Självhushållningen styrde och ditt urval av djur var det som också fanns till hands senare på köksbordet. Kor hölls för kött och mjölk men även för dess kalvar, så väl kvigor som tjurkalvar. Gris hölls för fläsk och du kanske hade något får för ull. Hönor för dess ägg, och för att inte glömma tuppen för att tala om att en ny dag var i gryning. 

Idag är det längre inte ovanligt att produktionen har vuxit ur gården. Produktionen har blivit specialiserad på en eller i absolut bästa fall, två inriktningar. Många är idag helt beroende av att uppfödare köper upp deras tjurkalvar inom några månader efter födsel, då det varken finns tak över huvudet eller mat för dem på mjölkgården idag. Mjölkrasaveln har kommit långt och många försöker redan vid inseminering att selektera bort handjuren av mjölkras. Istället föds fler köttrasdjur, som oftast lockar köttuppfödarna mer än de vanliga mjölkrastjurarna då tillväxten är bättre. 

I dagsläget skickar många sina tjurkalvar söderut då det inte finns tillräckligt med uppfödare för att ta emot dem här uppe i norr. Men även i söder, är marknaden mätt. Det är nästan förvånande att inte fler bygger tjurstall ännu för att i alla fall bibehålla köttets intäkter lokalt. Förutsättningarna för mjölk är stora i Norrland och borde således också vara det för köttproduktion, rent logistiskt. Mark finns det faktiskt ganska gott om. Både till vall och spannmål. Så vad är då problemet?  

Mjölkproduktionen är subventionerad här, vilket är en av anledningarna till dess framgångssaga i de norrländska mellanbygderna. Staten går in med medel för att jämna ut skillnaderna i priser mellan norr och söder. Om Norrmejerier skulle ha behövt lägga till den mjölkkronan hade vi nog inte haft ett lokalt mejeri längre. Utan den statliga subventionen, skulle nog inte banken heller vara lika intresserad i att låna ut pengar. Kanske lika intresserad som den är att låna ut pengar idag till de bönder som vill bygga sig ett vettigt, trevligt och lättskött tjurstall. 

Det finns förutsättningar för tjurproduktion i norra Sverige men nu behöver staten se till att det finns ekonomiska möjligheter att bli bonde här också. 
Det kanske är dags att staten inte bara subventionerar norrländsk mjölk utan även produktionens så kallade biprodukter så att dessa tjurkalvar får fortsätta se dagens ljus i Norrland. 
För tänk om tjurkalvarna fick stanna här och öka livsmedelsproduktion i Norrland. 
 

Ina Holmgren 
Robertsfors