Jag hoppas att det nya parlamentet lyckas att ta ett helhetsgrepp där jordbrukspolitik och miljöpolitik blir mer integrerade och mindre motstridiga. Att intressena inte placeras i varsin vågskål utan istället ses som nödvändiga för varandra. Det skriver Samuel Bäckelin.
Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.
Det är dags att ta ställning. EU-valet i juni är nu inte längre en hägring vid horisonten utan ett vädersystem med både solglimtar och orosmoln som snabbt blåser in. För EUs lantbrukare har uppladdningen varit stormig med våldsamma protester i Bryssel och andra storstäder på kontinenten. Protesterna tycks ha fått ett kortsiktigt gehör genom regellättnader genomförda av EU-kommissionen, men om en mer långsiktig förändring ska uppnås utan regelbundna kraftuppvisande protester är sommarens val det åskoväder som kan få luften att klarna.
I Land Lantbruk nummer 17 intervjuas Lennart Nilsson, ordförande för paraplyorganisationen för Europas lantbrukskooperativ Cogeca. I intervjun framgår att det nuvarande EU-parlamentet har ett oöverträffat fokus på miljö- och klimatfrågor, och att synen på jordbrukssektorn som en möjlighet för den gröna omställningen bara fått begränsad uppmärksamhet de senaste åren.
Under den kommande mandatperioden ska nästa version av EUs gemensamma jordbrukspolitik, Cap, utformas och om lantbruket ska uppnå sin fulla potential som producent av miljö- och klimatnyttor finns två alternativ, menar Lennart Nilsson. Politiken kan antingen tillföra mer pengar från EUs budget, eller sänka kraven och regelförenkla för de nyttor som lantbruket redan bidrar med.
Något som präglat den gångna mandatperioden är målkonflikten mellan produktionsintressen och höga miljö- och klimatambitioner som har polariserat parlamentet. Problemet är att de olika vägvalen ofta kategoriskt ställs emot varandra. Ytterkanterna hörs mest och företrädare för medelvägen överröstas eller tvingas välja sida för att försöka minimera skadan. I slutet av förra året ledde en sådan polarisering till den politiska processen om förslaget till en ny växtskyddsförordning körde fast. Tidigare i år drog EU-kommissionen tillbaka förslaget. Frågan tål att ställas: kan produktions- och miljöintressen uppfyllas gemensamt eller är det en omöjlig balansakt?
Jag hoppas att det nya parlamentet lyckas att ta ett helhetsgrepp där jordbrukspolitik och miljöpolitik blir mer integrerade och mindre motstridiga. Att intressena inte placeras i varsin vågskål utan istället ses som nödvändiga för varandra. Precis som Lennart Nilsson och Cogeca belyser är jord- och skogsbruk en del av lösningen, inte kategoriskt ett problem.
Lantbruket beskrivs ibland ha dubbla uppdrag. Som EU-medborgare är det vårt ansvar att se bortom den dikotomin när vi går till valurnorna. Uppdraget är tusenfalt snarare än tudelat.
Solglimten i EU- valets vädersystem är att vi inte bara röstar för oss själva utan även för de jordbrukssystem som ska föda kommande generationer.
Samuel Bäckelin
