Målet med regenerativt lantbruk är att bruket i sig ska stärka ekosystemens funktioner och ge social och ekonomisk hållbarhet för lantbrukaren. Det skriver Gunnar Thelin, vice ordförande i Regenerativt Sverige.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Replik på debattartikeln: Till vad ska jordbruket regenereras till? av Kersti Linderholm, agronomie doktor.
Kersti Linderholm undrar vad det är som ska återbildas i ett regenerativt lantbruk, ifrågasätter begreppet och ser inget behov av regeneration.
Målet med regenerativt lantbruk är att bruket i sig ska stärka ekosystemens funktioner och ge social och ekonomisk hållbarhet för lantbrukaren. Det förbättrar jordhälsan och skapar motståndskraft både i ekosystemen och för lantbruksföretagen. Den regenerativa rörelsen växer. Det beror sannolikt på en kombination av sunda principer, som folk kan känna igen när de ser dem, och ett ökande antal dokumenterade positiva effekter på allt från jordhälsa, kolinbindning och biologisk mångfald till lantbruksföretagens lönsamhet och sociala situation. Regenerativt lantbruk är inte en metod. Det handlar uteslutande om utfall. Ökar jordhälsan eller inte? Förbättras ekosystemprocessernas funktion eller inte? Och detta går att observera och mäta. Principerna handlar om att öka kolflödet till markens mikrober så att de kan bygga mullhalt och förse växterna med den näring de behöver för att frodas, samt att minimera sådant som skadar jordhälsan, som bar jord och mekanisk och kemisk störning. Det kan ge både minskat behov av externa insatsvaror och färre arbetade timmar. Diversitet i tid och rum är en tydlig framgångsfaktor.
Jag delar Kersti Linderholms kritik att Vinnova i sitt program för att förnya matsystemet valt att satsa på projekt där lantbrukare, liksom forskare och rådgivare inom lantbrukssfären, till stor del lyser med sin frånvaro. Detta är problematiskt och skickar fel signal till lantbruket. Självklart måste de som äger mark och arbetar med våra ekosystem inkluderas, hur skulle annars en förändring vara möjlig? För en förändring behövs. Mullhalten i svensk jordbruksmark ökade med cirka 0,3 procentenheter i genomsnitt från 1990 till 2015, på grund av mer vall i växtföljderna för att föda allt fler hästar. Med regenerativ betesdrift kan mullhalten höjas mycket snabbare, se till exempel här. Det ökar markens produktionsförmåga, skapar resiliens och ger positiva effekter på fodervärde och tillväxt hos djuren. Integrering av djur är också en framgångsfaktor i växtodling. Lantbruk utan djur eller vall i växtföljden riskerar att förr eller senare få problem kopplade till låg mullhalt och sviktande jordhälsa.
Även om det ligger en hel del i att lantbrukare både historiskt och än idag arbetar med helhetssyn, som Kersti Linderholm skriver, blir det inte per automatik regenerativt. Det räcker med att påminna om 1800-taltes stora utbredning av ljunghedar eller 1900-talets användning av gifter som ackumuleras i näringskedjan. Alla lantbrukare önskar bedriva ett lantbruk som stärker basresurser och motståndskraft mot torka och andra yttre påverkansfaktorer. Något annat vore konstigt. Men politiken, stödsystemen och livsmedelsindustrin har skapat en situation som gör det svårt för lantbruket.
Nu gäller det för dessa aktörer att ställa om och ge lantbrukarna möjligheter att bli regenerativa och bygga grunden för ett hållbart matsystem.
Gunnar Thelin
Fil. Dr. i växtekologi, lantbrukare och vice ordförande i Regenerativt Sverige
