Påverkas inte av tillfälligt mode och felaktig information

Under mina mer än 50 år inom skogsbruket i södra Sverige har jag upplevt otroliga förändringar och attityder inom skogsbruket, både på gott och ont. Vi har idag dubbelt så mycket skog jämfört med för hundra år sedan. Tillväxten är cirka 118 miljoner kubikmeter per år och avverkningen cirka 90 miljoner kubikmeter per år.
När jag började arbeta inom skogen på 1970-talet handlade allt om produktion av virke till industrin. 

Några tankar på naturvård och kulturhänsyn fanns knappast förutom hos framförallt äldre skogsägare. Lövskog och hagmarker skulle avverkas och ersättas med granplanteringar. En förordning eller lag (så kallad §5:3 skog i skogsvårdslagen) ålade mot vite skogsägare att omvandla hagmarker och sämre lövskog till granåkrar. Tack och lov vägrade en del skogsägare och efter några år slopades lagen och ersattes av en lag som förbjöd avverkning av  hagmarksskog och värdefull lövskog. Alltså tvärtom mot tidigare.

För att öka skogsproduktionen lämnades stora bidrag till dikning av kärr och försumpad skogsmark. Även i detta fall blev det tvärtom. Dikning förbjöds och idag får man bidrag för att lägga igen dessa diken. (Jag har själv en mosse som dikades med bidrag, nu är dikena igenlagda med bidrag. Det är den mest lönsamma markbit jag äger.)

Under 1970- och 1980-talet planterades nästan uteslutande gran på i stort sätt alla marker (även på olämpliga marker), alla sjävsådda björkar röjdes bort och resultatet vi ser idag är täta granbestånd som nu närmar sig slutavverkning, kalavverkning. Något annat alternativ än kalavverkning finns inte i denna typ av skog. Det är bara att börja om, markbereda, plantera gran eller tall och låta björken och annat löv växa upp för att kunna röja fram en fin blandskog.
Kontinutetskogsbruk eller plockhuggning är ungefär samma som blädning. Blädning tillämpades under början av 1900-talet med förödande resultat. Man avverkade de ”mogna” stora träden och lät underväxten, ofta med sämre egenskaper, vara kvar för att växa vidare. Genom att hugga ner de stora träden, så kallade plusträd, tar man bort de goda gener som dessa träd har. Äldre skogsägare som jag har talat med berättade att de högg bort dåliga träd runt plusträdet och väntade tills plusträdet hade föryngrat sig.

Död ved. Det sägs att det är brist på död ved när det i själva verket aldrig har funnits så mycket död ved i skogen som idag. För hundra år sedan fanns det bara hälften så mycket skog som idag men det fanns tusentals torp som inte hade el eller solceller. Alla dessa torp värmdes upp av ved och torv. Allt brännbart från skogen togs tillvara: grenar, torrträd, kottar. Dagens skogsägare är över lag mycket naturvårdsmedvetna och lämnar torrträd, vindfällen och högstubbar vid slutavverkning och gallring.

Jag är imponerad av skogsägarnas ambition att värna om natur- och kulturvärdena på sina skogsfastigheter. Många avsätter frivilligt eller i samråd områden som är viktiga för den biologiska mångfalden trots att de förlorar intäkter. För att ha råd med naturvårdavsättningar måste man ha intäkter från produktionsskog.
Min önskan och förhoppning är att skogsägare och myndigheter inte påverkas av tillfälligt mode och felaktig information. 
Skogen är viktig för vårt välmående och råvara till i stort sätt  allting  vi behöver.

Ragnar Johansson
Skogsmästare