Säkrad import av insatsmedel stärker svensk produktion
Trots att vi på flera sätt har en mycket god livsmedelsproduktion i Sverige, importeras en hel del livsmedel som utan problem skulle kunna produceras här i landet, skriver Jenny Asplund.
Det här är en personlig krönika. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
De senaste åren har onekligen varit enormt tuffa för hela livsmedelssektorn. Det har blivit dyrare att producera livsmedel med allt högre insatsvarupriser – men prispressen har också kommit från oss konsumenter som även vi upplevt kärvare tider och övergått mer till, ofta importerade, lågprisvaror. Samtidigt ska sektorn och samhället i dessa oroliga tider stärka livsedelsberedskapen, som i korta ordalag handlar om att säkra ett stadigt och kontinuerligt flöde genom värdekedjan från jord till bord (och ända till mage). För att uppnå detta måste det satsas på flera hästar samtidigt. Den inhemska försörjningsförmågan behöver stärkas så att den kan stå emot eventuella störningar. För det krävs investeringar i buffertlager, reservaggregat, nödvatten och andra lösningar. Men idag saknas alltså dessa marginaler i livsmedelssektorn. Samtidigt behöver vi upprätthålla en fungerande utrikeshandel med såväl import som export. Det finns en risk att dessa två – stärkt inhemsk livsmedelsförsörjning och upprätthållen utrikeshandel – kan tolkas som två motpoler, men så är inte fallet.
En studie från Ing-Marie Gren, professor i miljö- och naturresursekonomi i SLU, med flera har analyserat vad som händer med den svenska livsmedelsförsörjningen vid händelse av tre scenarier: en halvering av insatsvaruimporten, en halvering av livsmedelsimporten, samt en kombination av dessa två. Studien landade i att om importen av färdiga livsmedel halverades skulle samhällsnyttan (det vill säga det sammanlagda producent- och konsumentöverskottet) minska med cirka 14,2 miljarder kronor (med dagens växelkurs). Det kan tyckas vara väldigt mycket pengar. Det anmärkningsvärda i studiens resultat var dock att en halverad import av insatsvaror till den inhemska primärproduktionen i stället beräknades minska samhällsnyttan med massiva 56,6 miljarder kronor – nästan fyra gånger så mycket!
I mina ögon skulle detta tyda på två saker. Det är enormt viktigt att vi fortsätter upprätthålla handeln – motsatsen skulle få förödande samhällskonsekvenser! Detta indikerar att det ger större positiv marginaleffekt att säkra importen av insatsvaror för att fortsätta producera livsmedel inrikes, än att göra detsamma för livsmedel.
För trots att vi på flera sätt har en mycket god livsmedelsproduktion i Sverige, importeras en hel del livsmedel som utan problem skulle kunna produceras här i landet. Om vi ändrade den utvecklingen skulle vi troligen se en ökad lönsamhet hos våra inhemska livsmedelsproducenter och därmed även en stärkt livsmedelsberedskap.
Jenny Asplund,
Projektledare försörjningsberedskap Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien, KSLA