Regeringen har ännu inte kommit med några besked om vilka siffror som ska användas vid 2025 års art- och habitatdirektivs rapportering. Det är tid att sätta ned foten och ge klarhet och långsiktighet för svenskt jord- och skogsbruk. Det skriver Helena Lindahl och Stina Larsson, Centerpartiet.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Regeringen har ännu inte kommit med några besked om vilka siffror som ska användas vid 2025 års art- och habitatdirektivs rapportering. Det är tid att sätta ned foten och ge klarhet och långsiktighet för svenskt jord- och skogsbruk – vilka siffror ska användas? Vilket ska vara Sveriges referensår? Rykten säger att det obstrueras på Klimat- och näringslivsdepartementet som vill använda de siffror Naturvårdsverket förordar – vilket alltså i praktiken skulle innebära att 2 miljoner hektar produktiv skogsmark behöver ställas av.
I slutet av november presenterade Naturvårdsverket sin delredovisning om hur genomförandet av EUs naturrestaureringslag ska se ut i Sverige. Lagen i sig innebär att alla medlemsländer måste följa bindande mål för naturtyper som skall återskapas. Vid en första anblick ser det bra ut när Naturvårdsverket beskriver att genomförandet ska vara på miniminivå. Men i redovisningen gömmer sig något illavarslande. Naturvårdsverket säger nämligen att sin rapportering av bevarandestatusen som de gör till EU nästa år, kommer ha stor betydelse för den hur den nationella restaureringsplanen utformas.
Var sjätte år rapporterar Naturvårdsverket in bevarandestatus av arter och naturtyper till EU enligt art- och habitatdirektivet. Bevarandestatusen baseras till stor del på hur stor del av en naturtyps gynnsamma referensareal som är uppnådd. Men Sverige har hittills haft en markant annorlunda syn på hur referensarealerna tas fram. Sverige sticker ut jämfört med resten av EU.
Sverige – rättare sagt Naturvårdsverket – definierar i många fall gynnsam referensareal för en naturtyp som tjugo procent av dess förindustriella utbredning, medan andra EU-länder använder naturtypens utbredning från landets EU-inträde, i Sveriges fall 1995.
Som svar på ett regeringsuppdrag presenterade Naturvårdsverket i våras ett förslag på justerade referensarealerna för naturtyper. Dessvärre gick Naturvårdsverket rakt emot regeringens intention – nämligen att lägga sig på miniminivån. I stället valde de att föreslå ännu större referensarealer för vissa naturtyper.
Om Naturvårdsverkets föreslagna referensarealer användas som grund för art- och habitatsrapporteringen nästa år kommer de med stor säkerhet vara samma siffror som Naturvårdsverket föreslår ska användas vid implementeringen av naturrestaureringslagen. Det innebär i sådana fall att Sverige behöver sluta bedriva skogsbruk på runt två miljoner hektar produktiv skogsmark och att återetablera uppåt 370 000 hektar naturbetesmarker.
En sådan implementering innebär kostnader på hundratals miljarder, enorma långsiktiga förluster när skogs- och jordbruksmark inte får brukas fritt, att tusentals jobb går förlorade inom i skogs- och träindustrin samt lantbruket. Det här slår givetvis stenhårt mot landsbygden.
Om Sverige däremot använder 1995-års arealer, vilket är lagligt och praxisföljande då flera EU-länder gör det, blir kraven att runt 40 000 hektar naturbetesmark behöver återetableras till 2050 – vilket är både möjligt och välkommet.
Stämmer det är det mycket oroande att statsrådet, klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) är på väg att kosta Sverige hundratals miljarder och två miljoner hektar skogsmark. Kommer regeringen agera i tid innan Naturvårdsverket övertolkar EU-lagstiftningen i brist på just tydlighet från Romina Pourmokhtari?
Helena Lindahl och Stina Larsson
Centerpartiet
