Att Kinas handelsministerium valde just jordbrukssektorn som ett mål för handelsbarriärer var inte oväntat. För att vara förberedd på yttre påverkanskrafter behöver en hållbar inhemsk livsmedelsproduktion säkras. Det skriver Samuel Bäckelin.
Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.
Vad har den kinesiska elbilstillverkningen med europeiskt lantbruk att göra? Egentligen inte så mycket, men att påverka jordbruk och livsmedelssektorn har länge varit ett politiskt knep för att få sin vilja igenom. Livsmedel och tillgång på mat har varit och kommer att förbli ett nyckelområde för att påverka människor. EU-kommissionen har under en tid utrett huruvida kinesiska elbilstillverkare har tagit del av statliga stöd som resulterat i artificiellt låga priser och konkurrensfördelar på den europeiska marknaden. Om så är fallet kan EU svara med handelsinterventioner för att jämna ut den snedvridna konkurrensen.
I början av sommaren hotade Kinas handelsministerium att slå till mot EUs jordbrukssektor om eventuella handelsbarriärer sätts upp av EU. Experter menar att hotet om en sådan vedergällning är väntat, men att förhandlingar är en mer sannolik utväg. Oavsett visar det på jordbrukets betydelse som ett politiskt förhandlingsmedel. För många av EUs medlemsländer, som till exempel Polen, Frankrike och Spanien, har det blivit allt viktigare att vara jordbrukarkårens väljare till lags.
Vårens lantbrukarprotester i EU har gjort det tydligt att kommissionen är villig att böja sig för protesterande bönder och det är något som i längden kan utnyttjas av andra länder för att påverka EU. Å ena sidan har lantbrukarna under våren visat att de menar allvar och de har förbättrat sin förmåga att mobilisera och koordinera sig. Å andra sidan är det inte längre lika akut för EUs beslutsfattare att vinna röster eftersom det dröjer fem år till nästa val.
År 2050 förväntas det finnas 10 miljarder människor på jorden som ska mättas. Makt över matproduktionen kommer onekligen att ge politisk styrka, både på individnivå och nationsnivå. Frågan är om livsmedelsproduktion i högre grad kommer att användas som förhandlingsmedel internationellt. Historiskt sett har både matbrist och missnöje bland bönderna lett till stora förändringar som till exempel den franska revolutionen i slutet av 1700-talet och den arabiska våren i relativ nutid.
Att Kinas handelsministerium valde just jordbrukssektorn som ett mål för handelsbarriärer var inte oväntat. Den typen av hot tror jag kommer att bli vanligare. För att vara förberedd på yttre påverkanskrafter behöver en hållbar inhemsk livsmedelsproduktion säkras men kanske framför allt den sociala hållbarheten hos lantbrukarna själva. Med en lantbrukarbefolkning som är tillfredsställd blir inte jordbrukssektorn som politisk spelpjäs lika mäktig.
Samuel Bäckelin
