Jag tycker det finns goda skäl att ompröva den inriktning riksförbundsstyrelsen har föreslagit. LRF bör istället få en tydligare uppgift att företräda de enskilda medlemmarna för bättre priser och företagarvillkor. Det skriver Sverker Liden, jägmästare och jord och skogsägare.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Hur kommer det sig att jord- och skogsbrukarna får en så liten del av slutpriset för olika livsmedel trots en oavbruten rationalisering och kostnadsjakt i decennier? Numera finns det bara några tusental mjölk- och grisproducenter kvar i Sverige.
Medlemsantalet rasar. Nu när den större delen av jordbrukarna har försvunnit och den tidigare kärnan i LRF – det finmaskiga nätet av avdelningar - föreslås läggas ner ser sig LRF om efter nya grupper som finansiärer och en ny roll. Högst på önskelistan står fler skogsägare.
Men vad gör LRF egentligen för de enskilda jord- och skogsbrukarna? För några år sedan reagerade jag mot att skogsägarföreningarna och skogsbolagen drev en orimlig köpbojkott mot LRFs medlemmar och frågade varför inte LRF ingrep. Jag fick svaret att certifieringsvillkoren var en fråga mellan marknadens parter. LRF är inte en av marknadens parter. LRF kommer aldrig att ställa sig på de enskilda skogs- och jordbrukarnas sida mot livsmedels- eller skogsindustrin och kan därför inte som tidigare tillförsäkra dem en skälig andel av priserna.
LRF tänker värva fler medlemmar bland skogsägarna men ämnar inte lyfta ett finger för att förbättra villkor eller priser för den enskilde skogsägaren. LRF är inte ens neutralt mellan köpare och säljare utan ställer sig helt på köparnas, förädlingsindustrins, sida. Varför ställer de enskilda medlemmarna i regionerna upp på detta? Varför ska enskilda medlemmar betala höga avgifter till LRF om LRF vägrar att arbeta för dem när det gäller certifiering, priser och andra villkor?
Jag tror de flesta enskilda medlemmarna tror att LRF arbetar för att förbättra de enskilda medlemmarnas ekonomiska villkor som de gjorde under den gamla jordbruksregleringens tid när LRFs viktigaste uppgift var att tillförsäkra bönderna en skälig andel av priset på jordbrukets produkter. Det förankrades i LRF-avdelningarna. Så arbetar inte LRF längre. Därmed har avdelningarnas viktigaste uppgift försvunnit. De enskilda producenterna har inte längre LRF som företrädare när de ekonomiska villkoren för deras företag ska beslutas. De styrs helt av köparna i förädlingsindustrin som dessutom har inkvoterade ombud i LRFs stämma. I stämmans beredningsutskott har regionerna endast en av tre ledamöter trots att de har nästan två tredjedelar av ombuden.
Vilken framtid vill de enskilda jord- och skogsbrukarna se för LRF? Ska man lämna jordbrukarna bakom sig och istället bli en allmän näringspolitisk organisation för landsbygden? Varför ska jordbrukarna lämna ifrån sig sitt värdefullaste varumärke? Varför ställer jordbrukarna upp på att marginaliseras i sin egen organisation - LRF? Kommer Lantbrukarnas Riksförbund döpas om till Landsbygdens Riksförbund?
Jag tycker det finns goda skäl att ompröva den inriktning för LRF bort från jordbruket som styrelsen har föreslagit. LRF bör istället få en tydligare uppgift att företräda de enskilda medlemmarna och arbeta för bättre priser och andra villkor för jord- och skogsbrukare genom LRF-avdelningarna. Det gäller särskilt som vi återigen får signaler om att jord- och skogsbruk får en allt viktigare roll i upprustningen av den svenska beredskapen.
Riksförbundsstämman bör avslå styrelsens förslag.
Sverker Liden
Jägmästare och jord- och skogsägare.
