Lönsamheten saknas i EUs proteindebatt

I dag importeras 90 procent av den soja som används i foder i EU, huvudsakligen från Brasilien och USA. Detta på grund av dess höga proteininnehåll. Covidpandemin och sedan den prisrusning på jordbruksråvaror som följde efter Rysslands invasion av Ukraina har påmint oss om vikten av en stark europeisk proteinproduktion.

I höstas antog Europaparlamentet Emma Wiesners (C) rapport om en ny uppdaterad proteinstrategi och i början av april enades EUs jordbruksministrar om att de vill att EU-kommissionen lägger fram förslag på en ny proteinstrategi. Kommissionen skulle ha presenterat en uppdaterad strategi i första kvartalet av 2024, men vi väntar ännu. I diskussionerna har visioner om ökad areal proteingrödor, stimulerad konsumtion, förenklat regelverk för nya proteinkällor och bidrag för inhemskt producerade proteingrödor framkommit. Men var kommer lönsamheten in?

Anledningen till att vi idag nästan uteslutande importerar exempelvis soja från andra sidan Atlanten är inte att vi vill stödja regnskogsskövling i Brasilien. Det är för att det är billigt. Lantbruksföretagare kan givetvis ha andra mål än rent ekonomiska med sin produktion, men den oundvikliga sanningen är att det inte blir någon produktion överhuvudtaget om det inte finns lönsamhet. Därför vill jag se ett ökat fokus på hur produktion av europeiska proteingrödor kan bli lönsam på lång sikt, utan konstgjord andning.

Innovation är ett nyckelord i sammanhanget. Frågan är bara om sortförädling och alternativa proteinkällor kan pressa ner priserna på proteingrödor tillräckligt mycket för att den europeiska marknaden ska kunna bära sig själv utan väl tilltagna stödpaket. Troligtvis kommer de väntade regellättnaderna inom nya genomiska tekniker väl till pass för att förkorta tiden för framtagandet av nya sjukdomsresistenta växtsorter anpassade för europeiskt lantbruk.
Men på vilken mark ska de efterfrågade proteingrödorna odlas. Vilken produktion ska minskas till förmån för proteingrödor? 

Risken är att importberoendet skjuts över på andra grödor om produktionsökningen sker genom en arealökning snarare än skördeökning. Här måste strategin vara tydlig om målet om minskat importberoende ska uppfyllas. Om det förblir dyrt att producera europeiskt växtprotein är det svårare att motivera kostsamma bidrag för att stimulera produktion och konsumtion. Visst kan det ändå innebära en förbättring ur ett miljö- och beredskapsperspektiv, men till vilket pris? 

Min förhoppning är att EU-kommissionens förslag på uppdaterad proteinstrategi ska vara innovativ och stärka den inhemska proteinproduktionen. Men lönsamhetsperspektivet får inte glömmas bort om strategin ska vara stark på lång sikt.

Samuel Bäckelin