Den ryska strategin går inte bara ut på att ruinera Ukraina för att kunna erövra det. Den omfattar även ett större globalt mål: att utplåna en av sina största konkurrenter och sätta världsmarknaden i gungning. Det skriver Anna Nilsson i Land Lantbruk.
Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.
När Vladimir Putin inledde sin så kallade specialoperation mot Ukraina så trodde han att Kiev skulle falla på några dagar. Nästan tre år senare är det ännu tydligare vilken missbedömning det var. Därefter riktade han in sig på att förgöra Ukrainas främsta resurs - veteproduktionen. De ukrainska svartjordarna är berömda för sin otroliga potential och är grunden till landets framskjutna position på världsmarknaden.
Men för den som inte har det här direkt framför ögonen så ger den franska dokumentären "Vetet - Putins andra vapen", som nyligen sändes i SVT, en utmärkt snabbgenomgång. Den skildrar hur många av de allra fattigaste länderna som är extremt beroende av just veteimport och vad det betyder för den internationella livsmedelssäkerheten. Resultatet har blivit matbrist, stigande livsmedelspriser och växande inflation. "Ryssland använder matpriserna som vapen för att några, eller alla, ockuperade territorier ska bli erkända. Detta får följder från Afrikas Atlantskust till Sydostasien", sa Ukrainas president Volodymyr Zelenskyy i ett tal till FNs generalförsamling 2023. Men inte heller Sverige är förstås förskonat från konsekvenser.
Dokumentären visar hur Ryssland sedan krigets början har konfiskerat, plundrat och förstört Ukrainas veteproduktion, vilket bekräftas av vittnesmål från flera lantbrukare. Under krigets gång har Ryssland ändrat inriktning för att förminska Ukraina som konkurrent på spannmålsmarknaden och fokuserat på södra Ukrainas stora och viktiga odlingsområden. Att stoppa exporten av spannmål och andra grödor över Svarta havet var tidigt ett mål.
Detta visar att den ryska strategin inte bara går ut på att ruinera landet för att kunna erövra det. Strategin omfattar även ett större globalt mål: att utplåna en av sina största konkurrenter och sätta världsmarknaden i gungning. Vladimir Putins långsiktiga strategi sedan han kom till makten 1999 har varit att bygga rysk självförsörjning på livsmedel och stärka Rysslands position som spannmålsexportör. Han har gång efter annan använt det så kallade spannmålsavtalet som skruvstäd samtidigt som han har garanterat veteexport till länder i Afrika och Asien. Enligt president Volodymyr Zelenskyy så är det Putins försök att införa en ny världsordning. Frågan är då: Hur bemöter västvärlden detta?
Här hemma kan vi kan börja med att sopa rent framför egen dörr: när börjar svenska beslutsfattare att prioritera en konkurrenskraftig livsmedelskedja och robust självförsörjning med egna spannmålslager? Om det döljer sig kraftfulla satsningar i den uppskjutna livsmedelsstrategin 2.0 återstår fortfarande att se.
Är det något vi kan lära av historien, så är det att inte räkna ut Ryssland.
Anna Nilsson
