När representanter för den svenska regeringen sätter sig för att förhandla om poster i den kommande EU-kommissionen bör de verka för en svensk jordbrukskommissionär. Det skriver Ella Li Jennersjö.
Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.
För den som följer jordbrukspolitiken har det främst varit bekanta ansikten som prytt de svenska valaffischerna. Utöver Kristdemokraternas förstanamn Alice Teodorescu Måwe är det få svenska toppnamn som inte redan har gjort en mandatperiod i Bryssel. I ett stormigt Europa med såväl krig som växande extremistgrupper, kan det kännas tryggt att sätta sitt förtroende till tidigare beprövade representanter. Dessutom har flera kandidater visat ett växande intresse för de gröna näringarna under valrörelsen. Men faktum kvarstår att förändringen i representation blir mycket liten.
Med stundande förhandlingar kring nya Cap, kan man då fråga sig varifrån förändringar i jordbrukspolitiken kommer under nästa mandatperiod.
Någon att sätta sitt hopp till är den nya jordbrukskommissionären med ansvar att leda EU-kommissionens arbete med jordbruksfrågor. Den nu avgående jordbrukskommissionären, polska Janusz Wojciechowski från den högerextrema gruppen ECR, har haft det tufft på sin post. Han har kritiserats för att ha en förlegad syn på det europeiska jordbruket, och hamnat i konflikt med såväl sitt egna parti som med EU-kommissionen.
Kommissionen tillsätts sent, ofta efter tuffa förhandlingar. Att börja fundera på vem som ska leda den europeiska jordbrukspolitiken kan verka förhastat. Men redan nu går det att drömma sig i väg mot en jordbrukspolitik med bättre förståelse för det svenska jordbruket.
Jordbruket är viktigare än någonsin, både i Sverige och i EU. När representanter för den svenska regeringen sätter sig för att förhandla om poster i den kommande EU-kommissionen bör de verka för en svensk jordbrukskommissionär. Med djurvälfärd, skog och hållbarhet som jordbrukets just nu mest debatterade frågor i EU, vore detta mycket väl passande.
Sverige sticker redan nu ut hakan i Bryssels jordbrukskretsar, representerat av Lennart Nilsson och Palle Borgström, ordförande och vice ordförande i Copa-Cogeca, EUs paraplyorganisation för lantbruksorganisationer och kooperativ. Dessutom är Sverige ett av få länder dit de stora bondeprotesterna inte har förekommit likt de har gjort i nästan hela EU. Kanske signalerar även detta att den svenska jordbrukspolitiken, där banden mellan regering och lantbruksorganisationer just nu präglas av dialog och samarbete, är ett välfungerande koncept redo att axla den viktigaste posten i den kommande EU- kommissionen.
På så sätt kan de löften som fick många lantbrukare att rösta ja till EU-inträdet för snart 30 år sedan äntligen att infrias. Hoppet om att de svenska mervärdena ska premieras i EU-samarbetet.
EllaLi Jennersjö
