Lantbrukarna måste leda klimatdebatten
Lantbrukarkåren behöver ta ledningen i klimatdebatten, för att lösningen ska formuleras med lantbrukaren som en del av lösningen, och inte en del av problemet. Det skriver Ella Li Jennersjö.
Det här är en ledarartikel skriven av Land Lantbruks ledarskribenter. Land Lantbruk är LRFs medlemstidning och partipolitiskt obunden.
Tidigt i förra veckan sammanföll två saker av stort intresse för svenska animalieproducenter.
Del mycket omskrivna COP29-förhandlingarna avslutades, rörande ansvarsbördan mellan fattiga och rika länder. Mötet slog fast att rika länder förväntas stötta fattigare länder att genomföra klimatanpassningar, motiverat av deras historiska skuld när det gäller växthusgasutsläpp.
Palle Borgström, förbundsordförande för LRF, har tidigare i en debattartikel i Land Lantbruk lyft fram att jordbrukarperspektivet saknats under stora delar av förhandlingarna. Detta är oroande, men mötet var ändå inte helt fruktlöst. Den danska lantbruksorgansationen Landbrug & Fødevarer och LRF självt tog nämligen en aktiv roll under mötet. Dessutom lanserades ett kunskapsnav för boskaps- och klimatlösningar, med syfte att stärka boskapssektorn och samtidigt sänka dess klimatbörda, i låginkomstländer.
Att stärka livsmedelsproduktionen i låginkomstländer, och på samma gång se till så att detta inte innebär en ökning av växthusgasutsläpp, är av stor vikt för framtiden. Folk måste få kunna äta sig mätta, utan att bidra till klimatförändringarna.
Detta är dock inte en utmaning unik för världens svagare ekonomier. Sänkta växthusgasutsläpp från animalieproduktion är just nu en av de viktigaste frågorna för lantbrukare världen över. Ungefär samtidigt som COP29-mötet inleddes blev nämligen Danmark första land i världen att introducera en koldioxidskatt för lantbruket, särskilt riktad mot utsläpp från djurens matsmältning.
Sveriges regering har hittills varit tyst i frågan, som nu diskuteras i jordbrukssammanhang världen över. Det finns visserligen ett antal initiativ som verkar i frågans gränsland, exempelvis plattformen Svensk Kolinlagring, men dessa berör odling och inte animalieproduktion. Frågan är dock hur länge det kommer dröja innan vi börjar diskutera detta även i relation till vår animalieproduktion.
De flesta svenska lantbrukare önskar nog inte ett system likt det i Danmark, där lantbrukare nu skall betala för sin verksamhet. Tursamt nog finns andra lösningar fortfarande tillgängliga för oss, till exempel kunskapsnav och ersättningssystem, som kan vara mer förenliga med det svenska lantbruket. Men för att detta ska bli verklighet måste vi också driva frågan.
Sänkta växthusgasutsläpp från animalieproduktion är en fråga som kommer bli allt mer aktuell i framtiden, där svenska beslutsfattare ännu inte formulerat sin åsikt. Medan behovet av att minska växthusgasutsläppen är stort, kan åtgärder för att uppnå detta komma att slå hårt mot våra gårdar. Lantbrukarkåren behöver nu ta på sig ledartröjan i frågan, för att lösningen ska formuleras med lantbrukaren som en del av lösningen, och inte en del av problemet.
Ella Li Jennersjö