Att påstå att utvecklingen hade stått still inom jordbruket utan ekocertifieringen känns magstarkt. Varför skulle jordbruksnäringen inte utvecklats som andra näringar har gjort? Det skriver Kersti Linderholm, agronomie doktor och mark/växt-agronom.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Replik på debattartikeln Ekolantbruket kan bidra till bättre beredskap av Sofia Emilsson, verksamhetsledare för Ekologiska Lantbrukarna.
Det är förvånande att Ekologiska Lantbrukarnas verksamhetsledare, Sofia Emilsson, väljer att debattera i Land Lantbruk. För bara några månader sedan var hon besviken på tidningen för de publicerade så kallade ”faktaresistena” insändare. Det gällde en text skriven av mig som ifrågasatte varför skattepengar gick till företrädare för ekocertifieringen och som användes till att svartmåla de vanliga kollegorna.
Även i denna text sätter Sofia Emilsson etiketter på de som har andra kunskaper än hon, de är illvilliga, raljerar och gräver skyttegravar. Jag tänker hålla mig till fakta och undvika personpåhopp, vilket jag förutsätter att även Sofia Emilsson gör i sin slutreplik.
Det jag främst reagerar på i Sofia Emilssons text är att de ekocertifierade tar åt sig äran av kunskaper kring växtföljder, grovfoderbaserade foderstater, radhackning samt tåligt växt och djurmaterial. Allt detta är grundläggande och har ingått i lantbrukets kurser i många år, långt före bildandet av Ekologiska lantbrukarna eller Krav (1985). Källa för påståendet är läroböcker för lantbruk, exempelvis läroböckerna där Olof Hammar var huvudredaktör ("Jordbrukslära" och "Växtodlingslära" tryckta 1970, men där första upplagan trycktes 1934) samt ”Animalieproduktion”, tryckt 1972).
Försök på ogräsharvning utförda 1946 finns beskrivna i en rapport från Sveriges Lantbruksuniversitet 1979 ("Ogräs i stråsäd"), liksom behovsanpassad bekämpning (1983). Så att påstå att utvecklingen hade stått still inom jordbruket utan ekocertifieringen känns magstarkt. Varför skulle jordbruksnäringen inte utvecklats som andra näringar har gjort? Själv är jag övertygad om att lantbrukets utveckling hade varit mer framgångsrik om inte så mycket energi hade behövt läggas på diskussioner som detta.
Under cirka ett decennium öronmärktes merparten forskningsmedel till ekologisk produktion. Alla projekt vinklades för att passa i ekomallen. Visst kan man tillskriva resultaten av den forskningen till ekocertifieringen, men utan ekocertifieringen hade samma forskningspengar använts friare, till nytta för svenskt lantbruk. Inte heller är det ”ekonomisk robusthet” när stora mängder skattepengar pumpas in direkt eller via offentliga aktörer som vill ha mycket ”eko” på tallrikarna.
Sofia Emilsson efterlyser samarbete. Det låter bra, men ekocertifieringen har ett stort problem som hindrar utveckling och anpassning - ekoregelverket. Ett regelverk som tar avstamp i det ”naturliga”, som inte tillåter vetenskapliga innovationer och som huvudsakligen styrs från Bryssel. I all annan utveckling så följer regelverken med. Trafikregler anpassas efter fordon och flöden, golfbollar ska bli lättare för att spelarna har blivit för starka, brottslagarna ändras då gängen utnyttjar kryphålen kring definitionen av ”barn”.
Men grunderna i det ekologiska regelverket är hugget i sten, ingen mineralgödsel (även om undantag finns) och inget kemiskt växtskydd som inte är så kallat naturligt och knappt någon återföring av växtnäring från staden tillåts. Hur hade vårt dagliga behov av datorer och telefoner kunnat utvecklas med sådana regler kan man undra.
Kersti Linderholm, agronomie doktor och mark/växt-agronom.
