Producenterna måste möta livsmedels- och skogsindustrin med samma medel som de behandlar oss. LRF måste anpassas till att vi producerar på en marknad inte inom ett statligt reglerat system. Det skriver Sverker Liden, jägmästare, jord- och skogsägare.
Det här är en debattartikel. Skribenten svarar själv för sina åsikter och slutsatser.
Vi är 350 000 egendomsförvaltare. Vi förvaltar 91 procent av Sveriges jordbruksmark och 50 procent av skogen med 60 procent av tillväxten. 300 000 av oss är inte ”passiva ägare” eller ”pensionärer” utan egendomsförvaltare som har möjliggjort den snabba rationaliseringen av jordbruket genom arrendesystemet för jordbruksmark. Att många av oss är äldre beror på att det är en effektiv arbetsfördelning för ägarna.
130 000 av oss äger ett av Sveriges mest kända varumärken – LRF. Men LRFs styrelse vägrar som jag ser det att stå på vår sida i arbetet för bättre ekonomiska och andra företagsvillkor. För utomstående kan det låta helt galet att en styrelse för en medlemsorganisation vägrar att företräda medlemmarna i deras viktigaste frågor. Politiska partier och myndigheter betraktar LRF som våra företrädare trots att LRFs styrelse bestämt avfärdar medlemmarnas krav att den skall vara det. Om inte LRF argumenterar på marknaden för högre priser, vem skall då göra det?
Våra krav på styrelsen är klara:
1. LRFs styrelses arbete skall inriktas på att lantbrukarna får en skälig andel av livsmedelspriserna.
2. Styrelsens arbete skall inriktas på att skogsbrukarnas produkter skall betalas minst lika bra i Sverige som i övriga EU-länder.
Men varför företräder styrelsen inte de enskilda medlemmarna i deras viktigaste frågor och varför underlåter förbundsstämmans ledamöter att tillsätta en styrelse som driver våra frågor? Vad är poängen att vara medlem i LRF om styrelsen vägrar att ha en annan åsikt än förädlingsindustrin? Vinsterna från jord- och skogsbrukets effektivisering hamnar ju hos förädlingsindustrin inte hos jord- och skogsbrukarna.
Till stor del beror passiviteten på att styrelsen inte initierat en diskussion om LRFs roll inom jordbruket efter att den statliga politiken med årliga prisförhandlingar avskaffats och produktionen avreglerats och på skogssidan att skogsägareföreningarna bytt sida och blivit industriägare och köpare av virke istället för att företräda de enskilda skogsägarna i prisförhandlingar med skogsbolagen och andra köpare. Hur många i styrelsen tycker att LRF skall stå på den enskilde jord- och skogsägarens sida mot förädlingsindustrin?
Tidigare fördelade LRF prishöjningsutrymmet mellan livsmedelsindustrin och lantbrukarna.
Efter avregleringen har livsmedelsindustrin ökat importen och frigjort sig från LRFs styrning men samtidigt behållit sitt inflytande i LRF genom inkvotering av ombud i stämman. LRF/Skogsägarna styrs helt av virkesköparnas intressen. Är det ens lämpligt ur konkurrenssynpunkt att köparna har inflytande över styrelsen hos säljarna efter avregleringen? ICA-handlarna framstår som kraftfullare förhandlare än LRF när de pratar om mer pengar till lantbrukarna.
Hur kan LRF arbeta för att stärka de enskilda medlemmarnas ekonomi och företagarvillkor?
1. Gör LRF till en renodlad organisation för producenterna genom att ta bort förädlingsindustrins inkvotering av ledamöter i LRFs förbundsstämma.
2. Bryt upp förädlingsindustrins inköpsoligopol på producenternas produkter. LRF bör exempelvis marknadsföra svenskt virke i övriga EU för att öka efterfrågan från nya köpare.
3. Säg nej till certifieringssystem som börjar styra producenterna. Vi har tillräckligt med myndighetsregler. Det skall räcka att följa dem. Skogscertifieringen skall inte medföra att skogsägarna tvingas ge bort förfoganderätten över sin egendom utan ersättning.
4. Köparna skall inte representera säljarna. LRFs styrelse skall inte delegera sina ställningstaganden till LRF/Skogsägarna eller branschdelegationerna. I branschdelegationerna ställs massor av krav på lantbrukarna medan vinsterna tas av förädlingsindustrin.
5. Inköpsoligopolen använder regelmässigt köpbojkott som vapen mot producenterna. Inför säljbojkott som förhandlingsvapen mot inköpsoligopolen.
Producenterna måste möta livsmedels- och skogsindustrin med samma medel som de behandlar oss. LRF måste anpassas till att vi producerar på en marknad inte inom ett statligt reglerat system. Det lämnade köparna och politikerna för 30 år sedan.
Sverker Liden
Jägmästare, jord- och skogsägare.
